överraskande MH

Ifall det är någon som inte följer mattes blogg, så kanske ni missat att vi gjort MH (Mentalbeskrivning Hund) med jycken. Alla säger ju att man lär sig saker om hunden och kanske blir överraskad under testet, så jag tyckte att det skulle bli väldigt intressant att genomföra. Det enda jag oroade mig för, var den överhängande risken att hon skulle gå sin egen väg vid något tillfälle i de moment där hunden skall vara lös – nu är det ju inte så mycket att göra åt det, endera funkar inkallningen eller så inte. I vårt fall oftast inte.

Första tillfället som var inplanerat för hela Teslas kull blev inställt, så vi fick klämma in oss tillsammans med en av kennelns andra kullar helgen efter det. Vi fick starta sist, vilket kändes bra både med tanke på förväntade rymningar och att vi i princip inte visste hur något moment skulle gå till, nu fick vi ju chansen att själva se vad det hela gick ut på ett par gånger först.

Så, iväg till Varberg tidigt på söndag morgon och spana på de första tre ekipagen. De gjorde bra ifrån sig, lugnande för oss var att den första hunden inte heller var så pigg på att komma in när hennes förare ropade. (Jag såg även att nästan 100% av de andra hundarna går lika illa i koppel som vår odåga, så där kände man sig inte heller alltför misslyckad.) När fjärde ekipaget skulle ut gick jag och Tesla och värmde upp i skogen med ett toalettbesök (nej, bara hunden, husse hade redan gått inomhus) och sedan satt vi och vilade ett tag hos matte innan det blev vår tur.

Efter id-kontroll av hunden så var det dags för första momentet – hälsa på testledaren och lite lek med kampleksak. Det kändes som transportsträcka för vår sociala och kampsugna best, ända tills hunden sniffade en gång på den redan salivindränkta kamptrasan och med all önskvärd tydlighet demonstrerade sin ovilja att plocka upp den äckliga grejen (men hästbajs man hittar längs vägen, det går minsann bra det). Efter det gick det hela mestadels precis tvärt om mot vad både husse och matte hade trott.

Hunden som nästan aldrig är stilla, biter tag i leksakerna så man kan lyfta henne från marken, stjäl vantar från främlingar och vägrar släppa, stretar sig fram mot alla hon möter som råkar sig inom synhåll, plockar upp allt som ligger still och jagar efter allt som rör sig, hon ville inte leka med testledaren, tittade knappt efter tygharen som for iväg (hon jagade förvisso ifatt på andra tagningen när hon vallats på den tilltänkta brottsplatsen, men nöjde sig med att anta att bytet självdött), brydde sig inte nämnvärt om lekfarbrorn 25 meter bort och lade sig platt på marken cirka 15 sekunder in i passivitetsmomentet.

Jag skulle nog å andra sidan inte heller vilja leka med den här läskiga snubben.

Att hon sedan reagerade ganska starkt på den hemska overallen som plötsligt dök upp och blev riktigt rädd för metallskramlet, där hade jag inte direkt någon förutfattad mening (även om jag kanske innerst inne trodde hon var lite tuffare än så), men det kändes verkligen inte som att hon var sitt vanliga jag när hon knappt ville leka på det första momentet innan alla psykningarna ens börjat. Om husse hade varit mindre orolig för inkallningen och istället läst på lite mer om regler och förordningar innan testet hade han vetat att han kunde avbryta och göra om testet senare – nu bröt beskrivaren istället och då är det tydligen skrivet resultat som gäller. Beslutet att bryta var såklart helt rätt när svansen hängde redan innan de sista spökena ens dök upp (och det hade kanske plötsligt blivit jobbigt att vara på skjutbanan i fortsättningen om hon fått höra skott i den sinnesstämningen), men jag önskar att jag hade vetat att det snarare var en fördel än en nackdel ifall jag själv hade valt att ta det.

Visst, hon har sitt MH (med “känd mental status”), och det är visst allt som krävs ifall man nu ska våga sig ut på tävlingsplanen och bli “uppflyttad till lägre” (kul begrepp, enligt vissa). Det som nu i efterhand känns trist är att jag inte tror att Tesla fick chansen att visa sig från sin rätta sida, åtminstone hade det varit intressant för oss att se om hon betedde sig likadant (och alltså motsatt sitt vardagsjag) även på nästa test, eller om hon bara var lite ur slag den dagen – värme, kort tid sedan löpet, vad vet jag. Dessutom ställde vi väl till det lite i uppfödarnas annars väldigt fina MH-statistik också.

Hoppas bara inte husse får spöken på hjärnan av detta nu.

Nämnde jag att inkallningen var klockren under hela testet? Jodå, man blir förvånad ibland.

uppdraget utfört

Det börjar väl vara dags att redovisa hur vi klarade vårt uppdrag som jag berättade om i mitt förra inlägg i den här bloggen. Vi skulle ta hand om hund, hus och hantverkare hos Lena och Johan i Greggered medan de reste bort en vecka.

Vi tycker att vi klarade det galant. En del små missöden hände ju men det får man väl bjuda på. Vi behövde i alla fall inte ringa akutnumren som fanns i den skriftliga luntan med instruktioner vi fick, och vi klarade oss utan både Krokasmeden och veterinären.

Lollo verkade skräckslagen inför risken att få en tollarflicka i retur – även om det bara gällde några dagar – så hon hade i god tid meddelat att det var svårt att komma fram på telefon till Kroka. Bra försök, Lollo, men inte riktigt trovärdigt! Jag undrar varför du inte skrev att vägen var avstängd också? Om du vill vara helgarderad nästa gång får du allt ta i lite mer.

Det började inte helt bra. Vi skulle promenera med Tesla i den av mig så omtyckta “trollskogen”, där det finns en fin gångstig runt Småsjön. När vi gjorde en liten avvikelse från stigen för att Tesla skulle få plaska med tassarna i vattnet, vilket hon tycker om, tänkte jag inte på att Tesla har blivit ännu starkare sen vi träffades senast. Jag tänkte inte heller på att sjön hade utökat sitt revir, antagligen på grund av snösmältningen. Tesla drog med mig ut mot vattnet så jag släppte kopplet för att inte ramla i, men stod ändå med vatten upp till vristerna. Jag vet ju att hon är en badkruka, så jag tänkte att hon simmar nog inte iväg. Trots att vi både sa till på skarpen, bytte taktik och lockade med godis var hon inte alls intresserad av att komma upp från vattnet. Lite panikslagna blev vi allt, så min man vadade ut så han nådde kopplet och blev såklart lika blöt som jag. Förra året fanns inget vatten på den nivån, bara gräs. Det var bara att gå hem och byta strumpor och skor.

Trollskogen

En dag fick vi besök av tre barnbarn med sambor plus barnbarnens mamma, inalles sju personer. Tesla blev hysteriskt glad och visste inte hur hon skulle hantera situationen, hon drog fram som en virvelvind för att kunna hälsa på alla samtidigt. Då frågade någon lite försynt om hon inte hade gått någon kurs. Jo, svarade jag, två stycken. Sen pratade vi inte mer om det.

Efter kaffet gick vi ut på en promenad allesammans, och när vi passerade en stor parkeringsplats där mycket folk cirkulerade (det pågick en orienteringstävling i området), lyckades Tesla dra i kopplet så att jag utan att veta hur det gick till helt plötsligt satt i diket tillsammans med henne, vilket gladde en del åskådare, medan Tesla såg något förvånad ut.

Inhägnaden som Lena och Johan har byggt på tomten är jättebra, Tesla har en stor yta att röra sig på, och hon är mycket duktig att roa sig själv där. Ibland ser man bara ett rött streck som drar förbi fönstret.

Efter promenaden fick gästerna och Tesla leka där ute medan jag började med middagen. Hörde plötsligt någon ropa på mig att Tesla hade en fågel i munnen. Jag sprang ut, och mycket riktigt – Tesla sprang omkring med ett fågelhuvud i ena mungipan och fötter och vingar i den andra, medan hon frenetiskt tuggade för att få in så mycket fågel som möjligt i munnen. Efter att hon hade satt ett antal hastighetsrekord runt lillstugan som står på tomten lyckades jag få henne att stanna, och efter en hård förhandling fick jag byta liket mot en godis.

Tesla är väl en apporterande fågelhund, men de andra tollare jag har sett verkar inte arbeta på samma sätt som hon gjorde.

Apropå lillstugan har jag hört att det finns planer för den. Tanken är visst att ställa in två våningssängar så att vi, alltså Johans föräldrar och Lenas föräldrar, ska bo där när vi kommer på besök.

Lillstugan, även känd som Undantagsstugan

Begreppet undantagsstuga är tydligen fortfarande gångbart. Det kanske inte blir så tätt mellan besöken i framtiden.

Tesla visar fortfarande att hon har vildsvin i sina gener. Hon gräver gärna och ofta. En dag grävde hon upp ett rådjursben med både klövar och skinn på.

"Vad finns det här då?"

"Nej, jag är inte klar än!"

En annan hobby hon ägnar sig åt är att samla tomburkar. Efter orienteringstävlingen fanns det gott om sådana efter vägen, så hon bar hem ett antal. Hon blir väldigt koncentrerad och går lugnt och fint hemåt när hon har gjort ett sådant fynd. I Norrland har vi nyligen i lokalpressen kunnat läsa om Burk-Kurt som har samlat burkar under många år. Han har investerat pantpengarna på ett klokt sätt, och när han för ett tag sedan dog fanns det ett antal miljoner för arvingarna att bråka om. Jag håller med Lollo, öppna ett konto åt Burk-Tesla, kanske blir hon så småningom självförsörjande.

Burk-Tesla

Mellanmål är något som Tesla ofta ordnar själv. Det finns alltid någonting ätbart efter vägen. Hästbajs är populärt, åtminstone om det är färskt. En dag hittade hon en tampong som jag dock lyckades lirka ut ur munnen innan hon hann tugga sönder den – man kan inte låta bli att undra hur lätt det kan vara att tappa en dylik sak. Ett antal grodor kom undan med blotta förskräckelsen.

Hantverkarna då, ja dom kom och gick, plattsättare, rörläggare, målare och elektriker. Dom bilade i betongen, borrade, hamrade, spikade och såg till att dammet yrde omkring. De blev ordentligt uskällda av Tesla när de blev alltför bullriga. Ibland hade vi vatten, ibland inte, så det gällde att planera, bl.a. toalettbesöken. Ibland hände små olyckor, ja inte med toabesöken, men en gång ordnade de en liten fontän i badrummet. Som tur var upptäckte vi den innan de hade hunnit åka hem för dagen.

Med Tesla händer det någonting, oftast roligt, nästan varje dag. Inomhus är hon numera väldigt lugn och lätt att ha att göra med. Att hon blir sugen på att tugga på en strumpa eller något annat gott men otillåtet ibland får man väl ha förståelse för.

Vi hade i alla fall en mycket trevlig tid hos Tesla och det verkade som att hennes matte och husse också har haft en fin resa. Förhoppningsvis överraskar de oss med att skriva en reseblogg.

Efter utfört arbete åkte vi vidare till en släktträff och därefter till ett trevligt 130-årskalas – men det är ju, som det brukar heta, en helt annan historia.