You are currently browsing the category archive for the ‘träning’ category.
Om alla slutat skratta nu efter att ha läst rubriken, så kan jag kanske få flika in att det inte var någon i hushållet som trodde livet skulle bli lugnare med hund jämfört med innan. Däremot kan man ju anpassa sitt övriga liv så man hinner med de extra aktiviteterna. Eller inte.
Något jag lärt mig nyligen är att jag har gott om utrymme att utvecklas som projektledare, och dessutom att det inte är speciellt bra för nerverna att lägga en bana till en större tävling i fältskytte ensam. Desto roligare var det att många av tävlingsdeltagarna uppskattade banan – och dessutom gjorde sig besväret att säga det – trots en banläggare som aldrig hade hunnit fixa klart det sista om det inte varit för snälla kamrater som ställde upp tidigt på tävlingsdagens morgon.
Nästa år kommer jag i vilket fall att veta bättre, och inte ta på mig några fler dylika uppdrag mitt i alla andra projekt, kurser och aktiviteter. Det räcker gott med ett hus, en nybörjarkurs i skytte (för att inte tala om att jag ska hinna träna och tävla själv, alltså) och ett fyrbent förskräckligt monster för att tiden för återhämtning ska bli nära nog obefintlig. Gå in i väggen kan jag göra på arbetstid om jag nu skulle vilja det.
Bloggrapporteringen verkar ha blivit lidande, som vanligt. Sammanfattning som följer:
Vi har inte lyckats dra igång staketbygget runt tomten än. Jag är lite besviken, men inte alldeles förvånad.
Vi har däremot lyckats få tag i ett antal hantverkare som förhoppningsvis allihop kommer med offerter angående renoveringen av vårt badrum. Jag är preliminärt glad, och lite förvånad. Å andra sidan är det sambon som är projektledare, och hon har till skillnad från mig lite talang där.
Fönstren blev ju utbytta till slut, och förutom bättre isolering går det nu dessutom att öppna altandörrarna utan att kasta sig mot dem. Det blev också ganska mycket ljusare, framför allt i köket, när spröjsarna försvann. Även detta ett projekt som förmodligen roddes i land mestadels tack vare sambons ansträngningar.
Jag har tävlat i årets klubbmästerskap i fältskjutning och vunnit två vapengrupper (revolver och kortpipigt, samma som förra året). Dessutom hamnade jag i särskjutning om guldet i en ytterligare grupp (finkalibrigt), vilket var lite oväntat. Tyvärr klappade jag igenom i andra omgången efter lika resultat i första, och segern gick välförtjänt åt ett annat håll än mitt. Hur som helst är en andraplacering bästa resultat någonsin för min del i finkalibrigt på KM. Jag är mycket glad (vad annars – två guld, ett silver och dessutom ett brons i de totalt fyra grenarna), och ganska överraskad.
Jag kommer å andra sidan antagligen inte att vara kvar i klass 3 i banskytte nästa år. Sista tävlingen för i år har (förmodligen) varit, och jag har inte presterat tillräckligt bra under året. Lite skönt att slippa tävla i “elitklass”, men trist att inte få ställa upp på SM i så fall. För lite träning, och för få tävlingar, shit happens. Något besviken över min bristfälliga träningsdisciplin där.
Vi har börjat på en ny hundkurs. Även om kursplanen (allmänlydnad) på papperet liknar valpkursens, så känns det som att kursledarna den här gången framför allt har tid att fokusera på enskilda ekipage, men dessutom har lite mer hjälp att erbjuda oss med vårt egensinniga exemplar. Vi kanske inte direkt har nått dit vi vill ännu, men det känns ändå som att det går framåt med lillkräket. Den här gången vet vi dessutom att det inte är någon ide att ens försöka med tekniker som att gömma sig eller bygga köttbulleträd, så vi kan själva filtrera informationen och rikta in oss på våra egna mål. Både matte och monstret har varit jätteduktiga hittills, och alla tycker det är en himla bra hund vi har fått tag på.
Det här med att hunden är så bra, känner jag ibland att jag kanske hade kunnat kompromissa lite med. Visst, hon har mycket potential, och “bara vi får fason på henne” kan vi säkert göra bra ifrån oss på tävlingsplanen. Nu var det ju dock inte i första hand en tävlingshund vi ville ha, utan en familjemedlem, så en lite mer följsam och lite mindre utåtriktad vovve hade kanske varit mer optimalt för oss. Innan alla kastar sig på telefonerna, så låt mig poängtera att det inte innebär att vi tänker testa hur många av er som sagt att ni gärna tar hunden ifall vi tröttnar bara snackar. Det är ju i alla fall vårt förskräckliga monster och ingen annans.
Den här veckan är det dags för årets svenska mästerskap i pistolskytte (fält och bana) – med start på onsdag åker jag och 23 andra från MSF iväg till metropolen Skövde för att deltaga där. Förberedelserna har väl för min del inte legat på den nivå jag önskat, och förmodligen finns det en icke försumbar risk att det inte blir riktigt lika roligt resultatmässigt som förra året. Man vill ju alltid förbättra sig, så det kommer att krävas en del för att inte tappa platser jämfört med senaste gången.
Formen är i och för sig tydligen rätt bra ändå, senaste tävlingen jag åkte på (Bockstensträffen i Varberg för ett par veckor sedan) som även fick bli generalrepetition, gick det faktiskt riktigt bra. Inga missar och en klar förstaplats (plus lagvinst, tack vare duktiga skyttekamrater!) i revolvergrenen. Så här glad kan man bli då:
nästan naturlig posering
Den finkalibriga krånglade dock – igen! – nu har en viktig del till slut blivit utbytt (jag har tyvärr tummen väldigt centralt placerad i näven och har därför dragit på justeringen trots att jag haft den nya delen sedan strax efter förra SM) och förhoppningsvis ska den fungera bättre efter den åtgärden. Sista testet blir i morgon innan resan, man är ute i god tid som vanligt.
Målet är i alla fall tvåsiffrigt i fältgrenarna (brukar vara strax under 300 deltagare i revolver och 500 i finkalibrigt). Nej, det var inte rätt. Målet är givetvis pallplats! Det gäller bara att hålla ihop och inte slarva, inget mål är omöjligt att träffa. Träffar man alla målen är man åtminstone med på särskjutningen, och där kan allt hända.
En skillnad från förra året är att jag kvalat in även i banskyttet. Där är jag nog förmodligen nöjd bara jag inte klappar igenom fullständigt och hamnar sist, mitt årsbästa ligger rätt långt ifrån toppresultaten. Hur som helst ska det bli spännande att se exakt hur knäckt jag blir mentalt av tävlingens dignitet när det gäller en gren där jag verkligen saknar erfarenhet från större tävlingar.
Det ska i varje fall bli intressant att läsa det här när jag kommer hem igen och se vilka tankar som finns då.
Veckan som gått har ju varit ganska lugn för oss nyblivna valpägare i Lindome eftersom Lenas föräldrar (frivilligt, jag lovar!) tagit hand om yrvädret åt oss på dagarna så vi båda har kunnat vila upp oss på jobbet. Helgen spenderade vi däremot med utflykter till nya mål och dessutom lite chockterapi för valpen också.
På lördagen packade vi oss iväg på en promenad i området runt Gunnebo Slott i goda vänners lag. De goda vännerna hade med sig sin deltidshund Rugby som är en stolt herre i sina bästa år.
cool kille
De båda fyrbenta hade inte träffats förut, men hade inga större problem att samsas om utrymmet även om den första kontakten var lite trevande från båda sidor.
hög svansföring - mopsig eller kanske tuffare än somliga tror?
Rugby gjorde sitt bästa för att visa hur skoj det är att hoppa i precis alla vattendrag som råkar finnas inom synhåll (oavsett vattnets renhetsgrad), men det verkar som att Tesla endera inte riktigt fattat vad simhuden mellan tårna är tänkt att användas till ännu, eller bara är för fin för att bada naken i naturen. Inte ens en mycket intressant gammal tennisboll i diket var tillräckligt incitament för att spendera någon längre tid i vattnet.
utom räckhåll för badkrukor
Efter några minuters tvekan hoppade hon faktiskt till slut i, men bara för att vända tillbaks med oförrättat ärende snabbare än kvickt.
Väl hemkomna igen var monstret osannolikt nog lite uttröttat och valde att koppla av i sin favoritställning på hallgolvet. Notera för all del bitmärkena i skostället – ifall någon undrar så fanns de inte där innan valpen flyttade in. Avsaknaden av skor på bekväm valphöjd är heller ingen slump.
"men ta den jämrans bilden någon gång då, jag försöker faktiskt sova här!"
På söndagen åkte vi iväg till skjutbanan en sväng för att se om hon skulle klara lite högre smällar lika bra som hon gjorde när kursdeltagarna stod och sköt kaliber .22 häromkvällen. Den här gången fanns det inte heller något stöd i form av en tuff schäferkille att förlita sig på för lillkräket.
Naturligtvis var det inga som helst problem, Tesla både lekte, nosade runt på marken och käkade lunch medan husse stod och roade sig inne i skjuthallen (och sköt sin andra femtipoängare någonsin, dessutom!). Nog dämpar väggarna en del av ljudet, men det hörs och ekar ändå rätt så bra runt omkring byggnaden eftersom sidan mot vallen har gluggar som man skjuter ut genom. När även matte gick in och sköt några serier så låg valpen och slumrade till i bilburen istället. Nästa gång provar vi kanske om det är lite läskigare när någon står utomhus och för oväsen, men jag blir inte speciellt förvånad om inte heller det bekommer världens tuffaste tollare nämnvärt.
kontroll av vapen och magasin
Efter att Tesla hade visiterat husses väska och kollat så inget var kvarglömt på skjutbanan gick vi en sväng bort till brukshundsklubben där vi ska gå valpkurs nästa månad. Där träffade vi på både folk och fä, men eftersom alla hundarna var inburade blev det inga nya närmare bekantskaper för lillkräket. Det hindrade henne förstås inte från att anfalla alla tvåbenta varelser som gjorde misstaget att uppehålla sig inom koppelavstånd, men som tur är brukar ju hundfolk vara lite mer förberedda än förnäma tanter från Örgryte när det gäller vassa valptänder.
Med tanke på hur den här bloggen plötsligt urartat i en fullständig orgie i mer eller mindre gulliga valphistorier på senare tid måste det nu vara dags att återgå till ursprunget ett ögonblick.
Idag efter jobbet kom jag äntligen iväg till ett träningspass på skjutbanan. Eftersom jag är både lat och bekväm så blev det luftpistol (som jag hade med mig till jobbet) och inomhus (där det inte är mörkt och kallt, till skillnad från utomhus).
Aktiviteterna hittills i år har bestått av två tävlingar i fältskytte och ingen träning över huvud taget. Inte bra för karriären alls, men fokus kanske inte har varit helt på skyttet de senaste månaderna. Inte helt oväntat blev det därför den här gången ganska mediokra resultat till en början, men ett par bra tavlor (dvs nära mitt medel på 90 poäng från när jag senast tränade regelbundet) lyckades jag ändå klämma in.
Det kändes i vilket fall roligt att skjuta, så kanske kommer jag igång med lite ordentlig träning innan tävlingssäsongen börjar på allvar. Inte minst så har jag ju klubbmästerskapet i luftpistol om bara ett par veckor att värma upp inför, så ett par pass i veckan får jag nog försöka hinna med tills dess om jag inte ska göra bort mig fullständigt.
En bild säger mer än 50.. äh.. tusen ord.
Nu återstår bara att upprepa detta, och på tävling.
Så var det då dags för ännu ett klubbmästerskap i banskjutning. Inte sportskytte den här gången, utan nationell precision, men för både den invigde och oinvigde är skillnaderna ganska obefintliga.
Efter allt fältskytte är man ju som vanligt helt oförberedd, och riktmedlen är inte ens justerade för den annalkande tävlingen. Trots detta var jag som vanligt ute i god tid (flera dagar innan tävlingen) och sköt ett par askar för att komma i rätt stämning.
Träningspasset gick faktiskt riktigt, riktigt bra. Allt kändes som att det stämde överens, och vissa serier verkade det som att även de dåliga skotten satt där de kunde ha suttit om de varit bra. Av totalt tjugo serier var det bara två riktigt dåliga, en på 41 och en på 42 poäng. Resten kändes som hyggliga försök, och det blev flera på 47 och 48, även om de flesta nog hamnade på 45 eller med lite god vilja 46.
Det kändes faktiskt verkligen som att man kunde ha klämt in den där efterlängtade 50-serien, men tyvärr hamnade kvällens bästa resultat på futtiga 49 med en nia som inte ens den mest överdrivna tolkning hade kunnat få till en tia. Naturligtvis krävs det lite bättre än så för att komma till OS, och förmodligen även för att vinna på lördag, men det var ändå en glad skytt som åkte hem efteråt.
Huvudsaken var att det inte gick åt en enda vit lapp. Nästa mål blir att hålla sig innanför åttans ring ett helt träningspass.
Med tanke på att det snart är klubbmästerskap i sportpistol (och kanske grovpistol med, ifall intresset medger det) kände jag att det var hög tid att kolla ifall man fortfarande kommer ihåg hur många klick siktet skall justeras för att ställas om från fältskytte till bana. Dessutom vore det ju inte så dumt att testa hur tekniken på duelltavlan fungerar med smith-femtitvåan jag skaffade just för att skjuta bana med, innan det blir allvar av på tävling.
Tursamt nog höll ju det fantastiska vädret från lördagen i sig även på söndagen, så det blev en kort sväng upp till banan för att tjuvträna lite i solskenet. Hade lite snålt med ammunition, men en ask räckte i alla fall nätt och jämnt till för att skjuta in smith:en (femtitvåan äter ju bara .38wc, och har dessutom visat sig väldigt kräsen när det gäller materialet i kulan – det är enbart blykulor i .358 som funkar där).
Inga strålande prestationer poängmässigt, men när jag väl hade skruvat in tjugotvåan efter att ha bytt kornet till ett lite bredare än det jag föredrar för fältskytte så satt det åtminstone en 47-poängare på precisionstavlan. Lite sämre var det med den grövre kalibern, men det blev inte så många precisionsserier eftersom jag mest fokuserade på att öva duellskytte med den.
Det tog faktiskt ett antal serier innan jag ens lyckades få in alla fem skotten på tavlan med grovpistolen när jag dragit igång duellstället, jag har definitivt tränat alldeles för lite med den sedan jag skaffade den. Det lustigt hur mycket längre de tre sekunderna känns med en anatomisk kolv och C-trycket, jämfört med den raka och B-trycket.
Ska bli kul att tävla på lördag, även om man med tanke på dagsformen kanske inte kan förutspå några direkt lysande resultat
senaste kommentarerna