skallgång

När vi berättar att vårt söta lilla kräk gärna springer bort från oss brukar folk fråga om hon kommer tillbaks själv och hur länge hon stannar borta. Vi har aldrig haft några bra svar eftersom vi ränt efter – ingen av oss vågar lita på att hon håller sig borta från vägarna som finns på båda sidor om skogen hon brukar springa in i, så hon har inte fått någon chans att komma tillbaks hem av egen fri vilja.

Nu har vi dock svar på frågorna, som följer: “Ja, i princip.” och “Cirka fyra timmar.”

Igår kväll, precis när jag skulle sätta mig ned med eleverna på skyttekursen för att lyssna på ett föredrag vi brukar ha om historiska pistoler och revolvrar, fick jag ett SMS från matte. Det började med orden “Tesla rymde från mig.”. Inte direkt kul att läsa med tanke på att klockan var sju och det var becksvart ute, för att inte tala om att jag var utan bil och inte kunde ta mig hem för att hjälpa till.

När matte hämtade mig var klockan strax efter åtta, hunden hade då varit borta sedan klockan sex. Det värsta var att hon smitit med både halsband och koppel monterat, så vi oroade oss inte bara för var hon höll hus utan även för vad hon hade fastnat i. Väl hemma utrustade vi oss snabbt med belysning och gick ut för att finkamma skogen i mörkret. Frågan var om hon skulle hålla sig till bekanta områden eller nya upptäckter. Vi chansade på det förra (eftersom det åtminstone begränsade sökområdet något) och gick ett varv runt vår lilla sjö, en på stigen och en i skogen, ropandes och lockandes på hunden. Förhoppningsvis hörde hon inte alla löften om vad hon skulle få tillåtelse att göra om hon bara kom fram.

Någon timme senare var vi tillbaks hemmavid igen, fortfarande både hundlösa och rådlösa. Några minuter innan hade jag tyckt mig höra monstrets skall i ungefär samma riktning som jag trodde vårt hus låg just då, men med tanke på mitt obefintliga lokalsinne hade jag i princip förkastat den optimistiska tanken att hon sprang runt huset och försökte bli insläppt. Eftersom jag var lite före matte hem, så tog jag i brist på bättre ideer i alla fall en ytterligare vända runt tomten, och när jag kom runt till baksidan såg jag ett par ögon som lyste tillbaks på mig i ficklampsskenet! Byrackan stod utanför tomten på andra sidan stengärdsgården och skällde ut mig som om det var jag som hade sprungit bort – jag hoppades nästan att hon fastnat i något där så hon inte kunde försvinna i mörkret ytterligare en gång. Fast satt hon inte, men som tur var sprang hon inte iväg heller utan jag fick fatt på kopplet och tillsammans kunde vi klättra tillbaks över stenarna och möta matte som kom galopperande från andra hållet.

Vi har ingen aning om var monstret varit eller vad hon gjort i fyra timmar på fri fot, men hon såg förvånansvärt ren ut. Däremot var hon så trött att hon travade rätt in i vardagsrummet och lade sig på soffan när vi kom innanför ytterdörren – hon kanske råkade höra ett eller annat av våra lockrop ändå.

sex månader senare..

..fortfarande ingen synbar tendens till arbetslust.

arbetsskygg jycke

Jag undrar när byrackan ska börja göra rätt för sig och förtjäna sitt uppehälle, egentligen.

lugn och ro

Om alla slutat skratta nu efter att ha läst rubriken, så kan jag kanske få flika in att det inte var någon i hushållet som trodde livet skulle bli lugnare med hund jämfört med innan. Däremot kan man ju anpassa sitt övriga liv så man hinner med de extra aktiviteterna. Eller inte.

Något jag lärt mig nyligen är att jag har gott om utrymme att utvecklas som projektledare, och dessutom att det inte är speciellt bra för nerverna att lägga en bana till en större tävling i fältskytte ensam. Desto roligare var det att många av tävlingsdeltagarna uppskattade banan – och dessutom gjorde sig besväret att säga det – trots en banläggare som aldrig hade hunnit fixa klart det sista om det inte varit för snälla kamrater som ställde upp tidigt på tävlingsdagens morgon.

Nästa år kommer jag i vilket fall att veta bättre, och inte ta på mig några fler dylika uppdrag mitt i alla andra projekt, kurser och aktiviteter. Det räcker gott med ett hus, en nybörjarkurs i skytte (för att inte tala om att jag ska hinna träna och tävla själv, alltså) och ett fyrbent förskräckligt monster för att tiden för återhämtning ska bli nära nog obefintlig. Gå in i väggen kan jag göra på arbetstid om jag nu skulle vilja det.

Bloggrapporteringen verkar ha blivit lidande, som vanligt. Sammanfattning som följer:

Vi har inte lyckats dra igång staketbygget runt tomten än. Jag är lite besviken, men inte alldeles förvånad.

Vi har däremot lyckats få tag i ett antal hantverkare som förhoppningsvis allihop kommer med offerter angående renoveringen av vårt badrum. Jag är preliminärt glad, och lite förvånad. Å andra sidan är det sambon som är projektledare, och hon har till skillnad från mig lite talang där.

Fönstren blev ju utbytta till slut, och förutom bättre isolering går det nu dessutom att öppna altandörrarna utan att kasta sig mot dem. Det blev också ganska mycket ljusare, framför allt i köket, när spröjsarna försvann. Även detta ett projekt som  förmodligen roddes i land mestadels tack vare sambons ansträngningar.

Jag har tävlat i årets klubbmästerskap i fältskjutning och vunnit två vapengrupper (revolver och kortpipigt, samma som förra året). Dessutom hamnade jag i särskjutning om guldet i en ytterligare grupp (finkalibrigt), vilket var lite oväntat. Tyvärr klappade jag igenom i andra omgången efter lika resultat i första, och segern gick välförtjänt åt ett annat håll än mitt. Hur som helst är en andraplacering bästa resultat någonsin för min del i finkalibrigt på KM. Jag är mycket glad (vad annars – två guld, ett silver och dessutom ett brons i de totalt fyra grenarna), och ganska överraskad.

Jag kommer å andra sidan antagligen inte att vara kvar i klass 3 i banskytte nästa år. Sista tävlingen för i år har (förmodligen) varit, och jag har inte presterat tillräckligt bra under året. Lite skönt att slippa tävla i “elitklass”, men trist att inte få ställa upp på SM i så fall. För lite träning, och för få tävlingar, shit happens. Något besviken över min bristfälliga träningsdisciplin där.

Vi har börjat på en ny hundkurs. Även om kursplanen (allmänlydnad) på papperet liknar valpkursens, så känns det som att kursledarna den här gången framför allt har tid att fokusera på enskilda ekipage, men dessutom har lite mer hjälp att erbjuda oss med vårt egensinniga exemplar. Vi kanske inte direkt har nått dit vi vill ännu, men det känns ändå som att det går framåt med lillkräket. Den här gången vet vi dessutom att det inte är någon ide att ens försöka med tekniker som att gömma sig eller bygga köttbulleträd, så vi kan själva filtrera informationen och rikta in oss på våra egna mål. Både matte och monstret har varit jätteduktiga hittills, och alla tycker det är en himla bra hund vi har fått tag på.

Det här med att hunden är så bra, känner jag ibland att jag kanske hade kunnat kompromissa lite med. Visst, hon har mycket potential, och “bara vi får fason på henne” kan vi säkert göra bra ifrån oss på tävlingsplanen. Nu var det ju dock inte i första hand en tävlingshund vi ville ha, utan en familjemedlem, så en lite mer följsam och lite mindre utåtriktad vovve hade kanske varit mer optimalt för oss. Innan alla kastar sig på telefonerna, så låt mig poängtera att det inte innebär att vi tänker testa hur många av er som sagt att ni gärna tar hunden ifall vi tröttnar bara snackar. Det är ju i alla fall vårt förskräckliga monster och ingen annans.

hänt sedan sist

Plötsligt har det tydligen återigen blivit stiltje i bloggbukten! Vissa kanske skulle tolka det som att jag försöker mjölka det senaste inlägget lite extra, men något sådant skulle naturligtvis aldrig falla mig in att göra.

Det utlovades ju dessutom färskt gnäll över hunduppfostran, fast där måste jag väl erkänna att jag känner mig lite blåst på konfekten själv. Naturligtvis har jag en självutplånande förklaring till detta, så allt är inte förlorat.

Vi åkte och hälsade på hemma hos våra snälla uppfödare för lite välbehövlig enskild träning, mest för vår egen del när det gäller att hantera det förskräckliga monstret, men i förlängningen är det ju förhopppningsvis hunden som ska lära sig något dessutom. Först satte vi oss med kennelmorsan och gick igenom vad det är vi vill, eller kanske snarare behöver, träna på. Vi kom fram till att inkallning förmodligen vore en bra grej, men även en del annat smått och gott som till exempel att ligga still på kommando och möten med andra hundar.

Jag tog lillkräket på en liten sväng innan vi skulle omsätta teorin i praktik, vilket såklart var ett misstag eftersom jag därmed råkade hålla i kopplet när frågan om vem som skulle köra hunden kom upp. Vanligtvis brukar jag lämna allt svårt till Lena och fokusera på att leka ordentligt med vovven (jodå, både kennelfarsan och andra auktoriteter hävdar att det är Mycket Viktigt, så vem är väl jag att tvivla?) när jag har ansvaret, men nu fick jag ju bita i det sura hornet. Utan hänsyn till min skräckslagna uppsyn kommenderades uppställning på träningsplanen – nu var det ju övning och inte examen, men det är inte utan att man svettas lite under hela familjen Krokasmeds granskande blickar.

Som tur var tog kennelmorsan befälet över övningen, jag hängde bara med och kommenderade hunden enligt order. Det underliga var att hunden mestadels gjorde som jag sa, trots allehanda störningar i form av bollkastande kennelflicka och ett par lågpasserande fjäderfän. Jag fick även valla en miniruta som Tesla letade upp tre saker i – och kom in med till mig – utan att rymma till skogs (dessutom låg hon still och väntade hela tiden medan jag förberedde rutan), och så passerade vi förbi en hemsk malinutt på stigen med båda hundarna utan koppel.

Nu har jag ju som sagt en teori sedan förut, den går ut på att hunden uppför sig mycket bättre när hon återvänder till sin födelseort. Jag tänker därmed naturligtvis inte inbilla mig att vi hade kunnat göra om bedriften själva exakt så ifall vi hade varit ute på någon brukshundsklubb med okända människor runt omkring istället för på mammas gata med uppfödarna, men lite roligt var det i alla fall att det gick så pass bra som det gjorde.

duktig vovve

Tyvärr hade vi ingen tanke på kantarellsöket då, annars hade vi väl fixat till det på ett par minuter också när vi ändå höll på.

Så var det den nära nog årliga fjällresan, och första gången norr om dalälven för lillstrumpan. Vi fasade lite för bilresan på närmare 100 mil till Umeå, och sedan ett stenkast till på 35 mil till Hemavan, eftersom hunden hittills sällan haft förmågan att hålla helt tyst under ens en resa på bara ett par mil i bilen. Det är ju så otroligt kul att åka bil, och man måste såklart heja på föraren lite så det inte går för långsamt. Det gick trots allt ganska bra – vi stannade enligt plan varannan timme för att rasta och trötta ut hunden genom att låta henne motionera sin enda hjärncell, och vi kom åtminstone fram utan svårare hörselnedsättning. Vi var lite fundersamma på varför hon satt upp utan avbrott hela sista sträckan, men listade vid framkomsten ut att det var för att hon vält ut sin spillsäkra vattenskål och inte var helt nöjd med att ligga ned på den ganska väl uppblötta mattan i buren. Man kunde ju tro att hon skulle lära sig något av det, men hon lyckades med samma konststycke ytterligare en gång under semestern.

Hos föräldrarna har det precis flyttat in en ung collie vid namn Daffy – något som även det var anledning till viss oro hos ägarna till den röda terroristen, med tanke på hennes något bristande sociala förmågor. Dock var det inte mycket annat att göra än att låta dem träffas och se vad som hände, så vi tussade ihop dem i trädgården och hoppades att de skulle komma överens.

stor colliehund

Nu var ju Tesla i slutet av sitt första löp, så hon var naturligtvis mycket intressant för en två och ett halvt år gammal normalpilsk hane. Efter att ha sniffat på varandra och busat lite med en tygleksak (som den rödhåriga egoisten lade beslag på nästan direkt), så sniffade de lite mer. Och sniffade. Och smakade lite. Och senare på kvällen hann jag precis se hur den liderliga slynan vek undan svansen och blinkade med ögonfransarna just när Daffy lyckosamt nog råkade titta åt fel håll, sedan fick de sova i varsitt rum tills nästa dag. Som tur var skulle Daffy stanna hos sin andra flickvän Skrållan och inte följa med till fjällen, så det problemet löste sig i och med att Tesla slutade löpa lagom till hemresan.

Uppe i fjällen stod det svampplockning och långpromenad på schemat. Tyvärr blev inte svampskörden ens i närheten av ett tidigare års enorma högar, men lite blev det ändå. Själv är jag inte någon entusiast, men jag följde i alla fall med ut i skogen första dagen. Efter att ha släpat på, och släpats av, den satans byrackan fram och tillbaks genom snåren och dessutom blivit insmetad med en gammal rutten svamp hon rullat sig i, så blev det dock inte mycket mer av den aktiviteten för min del. Efteråt fick matte (husse var nämligen inte alls på humör) fösa in hunden i duschen och tvåla till, jag menar in, henne.

nybadad svamphund

Vi passade faktiskt på att träna lite av det vi fått i hemläxa från kennelmorsan i de nya omgivningarna, men vi vågade inte gå så långt att vi släppte monstret löst på kalfjället.

Dessutom blev det förstås en del promenader helt utan svampplockning, något som passar mig mycket bättre än att snubbla mer eller mindre planlöst omkring med blicken fäst vid marken för att kanske hitta några ynkliga svampuschlingar som man sedan måste rensa och fixa med. Jag har inget emot att äta svampen när den väl är tilllagad, men om det hängde på mig skulle det inte bli många kantarellmackor, den saken är klar. Jag hann ta lite foton medan Lena höll reda på hunden också.

När vi kom tillbaks till Umeå igen var det lite mindre uppvaktning från colliepojkens sida, och lite mer spring i benen. Vad det verkar så trivs hundarna ganska så bra med varandra. Tesla vill såklart bestämma, och Daffy är lite för snäll, men till slut fräste han i alla fall ifrån när hon blev alldeles för jobbig. Efter ett antal varv runt huset med nosarna i varandras bakar så låg de till och med still långa stunder utan att dra igång varandra.

lekkamraterna på stranden

vilopaus på köksgolvet

Både uppe i fjällen och tillbaks i Umeå hade Tesla alla chanser att ta en simtur, men det verkar inte som att hon har några planer på att prova om hon flyter utan föredrar att stampa och plaska och skälla ut vattnet istället.

vattenlek för badkrukor

Stranden hos föräldrarnas bekanta (där Skrållan bor) är ganska rymningssäker (även om det ändå blev ett par turer in i skogsbrynet för att kalla tillbaks lillkräket innan hon hittade den enda vägen ut), så hon fick verkligen springa av sig där. Det är precis vad hon borde få göra oftare, men det kommer nog inte att hända förrän vi åtminstone har skaffat oss en sportslig chans att kalla in henne från avstånd längre än en halvmeter bort.

löpartik i farten

Veckan efter vår semester var förmodligen den behagligaste sedan vi skaffade hund, den mesta tiden spenderade hon nämligen i den här ställningen, dag som natt:

helt normal sovställning, om man inte har något skelett att tala om

en liten seger

Nu får det vara nog med gnäll och självömkan, och dags för lite skryt istället! Det kräver förvisso en övergång från hundträning till något jag faktiskt är bra på, men det var ju därför den här bloggen kom till från början. Inte skryt, alltså, utan skytte. Eh.. hur som helst:

Jag har nöjet att meddela att jag gick och vann en tävling i söndags, och kan numer (ett år framöver, åtminstone) titulera mig kretsmästare i nationell fältskjutning med revolver. Heja mig!

Dessutom blev det lagvinst på köpet igen, fasen vad vi i MSF är bra.

dubbelt upp i solitt guld.. eller nåt slags gulfärgad metall i alla fall

Nu på söndag ska vi å andra sidan på kurs hos kennelmorsan, så efter det kommer nog en uppdaterad lista på Saker Johan Inte Lärt Sig Om Hundar Men Borde Kunna.

intressant

Ordet i rubriken är ett, tycker jag, mycket mångsidigt sådant. Det har i princip inte någon värdering inbyggd, förutom kanske en något positiv association – att man kan lära sig något nytt. Snarare går det bra att använda i nästan vilket sammanhang som helst. En intressant bok, till exempel. En intressant person. En intressant lösning på ett problem. I de fallen behöver det inte nödvändigtvis vara en på det hela taget angenäm bok, trevlig person eller den bästa lösningen, även om de flesta kanske utgår från att det ingår i begreppet. Låt mig förklara lite närmare vad jag menar.

Vi var ju på hundläger som Teslas uppfödare ställde till med i veckan som gick. Det var ett på alla sätt och vis intressant läger. Det var dessutom fantastiskt roligt, spännande och lärorikt att umgås med alla människorna och hundarna. Som fullständiga nybörjare inom hundsporten var det ett lysande tillfälle att inte bara titta på, utan även själva få känna oss för på lite olika aktiviteter. Tidigare har vi bara provat lite spår, och även om både vi och jycken tycker det är roligt så kanske det finns något annat ännu roligare man kan göra tillsammans.

De första dagarna hängde vi med spårgänget ut eftersom det kändes bra att börja med något vi åtminstone hade lite koll på själva. Vi fick många tips och mycket hjälp, dessutom fick lillkräket gå ett spår som inte husse eller matte hade lagt åt henne. Det gick (såklart) också bra, och vi började även öva lite på att plocka pinnar längs vägen istället för att bara hitta godis på marken i slutet av spåret. Hon var inte jätteintresserad av spårpinnarna – annat än att de var goda att tugga på när man lekte med dem – men vi har ju aldrig lagt ut dem förut heller.

spårflocken väntar vid sina bilar på att spåren ska mogna

Vi lärde oss dessutom att man, under tiden spåren ligger till sig ute i skogen, kan valla upp en ruta och öva på att leta saker så länge.

någon slarver har visst tappat sitt mobiltelefonfodral, bäst att lämna in det

Resten av veckan gjorde vi sällskap med de som tränade sök. Då letar man rätt på människor som försvunnit i skogen istället för pinnar som tappats, och det är snarare spår i vinden än längs marken som hunden ska snoka efter.

det är full fart som gäller för att hinna hitta alla bortsprungna människor

Både jag och Lena tyckte det verkade väldigt roligt, men här finns ju den lilla haken att vi inte har tillräckligt bra pli på hunden för att skicka iväg henne femtio meter rätt ut i skogen utan någon förankring till oss ännu. Trots detta gjorde vi ett par försök på kortare håll – resultatet kan man läsa om i mattes blogg – och förhoppningsvis kan vi lära oss klara av det även utan att placera ut strategiska skokatapulter i skogsbrynet. Vi fick även en massa hjälp med att få upp hennes intresse för skumma figurer i skogen – inget större problem när figurerna på något konstigt sätt har fått tag på favoritleksaken och man får busa med den då man hittar dem. Kanske funkar “den där jävla räkosten” också bra, men leksaker verkar stå minst lika högt i kurs som godis som belöning just nu.

Vi provade även på att leta saker i en uppletanderuta sista dagen innan vi reste hem. Inte heller här fick vovven gå helt lös, dels hade vi inte hunnit förklara för henne vad hon skulle göra i rutan, och dels hade vi återigen inte riktigt nerver till att låta henne röja runt på egen tass. Hittade saker gjorde hon i alla fall – kanske inte helt oväntat med tanke på hur mycket grejer hon drar med sig hem från de vanliga promenaderna.

Trots att vår stackars vovve fick spendera större delen av dagarna ute i skogen med att vila i bilen medan husse och matte tittade på de andra förarna och deras hundar, så var hon inte sen att rulla ihop sig när vi kom tillbaks till vårt rum för att byta om till middag. Rätt så skönt med en trött hund inomhus, som alltid.

Tesla gör sin Firefox-imitation på filten i vårt rum

En annan intressant sak var vår egen hantering av hunden. Vi har själva tyckt att vi jobbat på ganska bra sedan vi fick hem valpen, och vi har ju dessutom varit både på valpkurs och ett par gånger hemma hos uppfödarna för att få sakkunnig hjälp på vägen. Det visar sig att det trots detta är ett par små detaljer vi behöver rätta till. Tydligen belönar vi inte rätt alla gånger. Inte heller bestraffar vi rätt. Vi går visst fel med kopplet också.. och använder hennes namn fel ibland. Står fel, kommenderar fel.. kort sagt kan man säga att det inte blev så värst många poäng för Lag Greggered i den matchen. Intressant, som sagt, men kanske inte direkt angenämt.

Jag skulle nog i princip säga att det enda vi verkligen gjort rätt (även om de som såg oss på lägret med vilddjuret knappast tror på att vi lyckats med ens den detaljen) är att vi varit konsekventa med regler och förbud, men konsekvenserna av att bryta mot reglerna har inte varit tillräckligt kännbara. Vi behöver trots allt inte införa så mycket nya regler, bara bli bättre på att vara extra tydliga med de vi redan har och vad som händer ifall man väljer att inte hörsamma dem. Hunden är visst ännu tuffare än somliga tror – även om jag tycker vi varit stränga föräldrar så har vi inte varit stränga på rätt sätt när det gäller vår varulv.

För min del var det ett bakslag att inse hur pass lite jag uppenbarligen förstått av allt jag läst, sett och hört när det gäller hundfostran, jag är normalt sett en rätt dålig förlorare (okej, riktigt dålig förlorare) och jag är verkligen inte road av att vara sämst på plan. Jag har spelat både fotboll och handboll när jag var yngre – det fanns en anledning till att jag aldrig fann så mycket glädje i de sporterna. När jag nu ger mig in på något nytt, så är det sällan för att sluta som en medelmåtta – och jag är dessutom alldeles för envis för att ge upp, så det brukar lösa sig till slut (undantagen är väl kanske just de två bollsporterna i föregående mening). Även om jag hela tiden vetat att det inte är hunden som är problemet, så kunde jag inte tro att jag satt riktigt så långt upp på läktaren i det här fallet.

Å andra sidan var det nog ett bra tillfälle att inse hur mycket hjälp man behöver, vi fick otroligt mycket hjälp och stöd av de andra lägerdeltagarna under hela veckan. Dessutom har kennelmorsan nu beordrat uppställning en gång i veckan i Kroka så vi verkligen kan få ordning på vårt förskräckliga monster. Bättre kursledare än så kan vi knappast få, och det ska bli riktigt intressant att se om jag kan lära mig hundspråket till slut.

nära döden

Det var minsann inte långt ifrån att både byrackan och husse strök med i skogen härom dagen. Hunden upptäckte nämligen att någon hade glömt att stänga köksingången, och eftersom vår inkallning i princip fungerar enbart när hunden redan sitter i knät på oss, så tog det inte många sekunder innan den röda terroristen var på fri fot – ännu en gång.

Husse och matte utrustade sig kvickt med varsitt koppel och drog ut på ännu ett hundletaräventyr i skogen, och redan här får man väl säga att åtminstone husse funderade på om det inte skulle gå att hitta någon annan korkad stackare på kennellägret nästa vecka man kunde lura på en extra hund.

Nu tror ni förmodligen att “nära döden” refererar till risken att någon av oss skulle begå hemska dåd i vredesmod efter att ha letat (och hittat) hund för sjuttonde gången, men icke. Det visade sig att i skogen lurar faror för både två- och fyrbenta puckon som inte vet bättre.

Efter en bra stunds jakt, med bara glimtar av röd päls mellan träden (kräket har tydligen lagt av med att skälla hjälpsamt under sina utflykter, ett beteende som har underlättat positionsbestämningen tidigare), kom vi fram till ett parti med våtmark långt inne i skogen där hunden verkade stanna upp något i pölarna med äckligt, stinkande vatten. “Bra,” tänkte husse, “jag kan offra strumporna ifall det behövs för att komma inom armslängds avstånd.” Vad husse borde ha tänkt var “Undrar hur djup en tocken där vattensamling kan månde vara?”.

När hunden till slut verkade ha hittat en pöl där vattnet nådde henne till magen såg husse sin chans och plumsade raskt i. Det visade sig dock att vattnet inte bara nådde till hundens, utan även till husses mage och mer därtill. Husse, som väl inte direkt kan jämföra sig med Göran Kropp när det gäller manliga strapatser i oländig terräng, slogs av något som utan tvekan kan kallas panik, framför allt eftersom enda vägen upp ur det till synes bottenlösa hålet var att häva sig upp till fast mark en halvmeter ovanför vattenytan. Det var inte alldeles lätt med munnen full av blodsmak från språngmarschen och kläderna fulla av gyttja.

Efter någon minuts (det vill säga vad som kändes som en kvarts) vilt fäktande (och bara en vag förhoppning att hunden trots en total brist på tidigare bevis för detta faktiskt klarade av att hålla sig flytande på egen tass) tog sig husse i alla fall upp på inte så torra land, och mot alla odds simmade hunden faktiskt inte i motsatt riktning, utan kunde bärgas med ett fast grepp i nackskinnet.

Antagligen låter det som att jag överdriver livsfaran här, och det gör jag väl kanske, men jag kan säga som så att skräcken för drunkning med kläderna på var högst verklig och inget jag har lust att uppleva igen. Väl tillbaks på stigen insåg jag (för att inte tala om matte som bara fick se min och varulvens gyttjiga uppenbarelser, med svart gegga från topp till tå, drälla ut ur snåren) såklart det komiska i situationen, men gissa om jag någonsin kommer att lita på hunden (eller vår förmåga att kontrollera henne) så hon kan gå lös i skogen? Inte speciellt troligt just nu, känns det som.

nyhetstorka

Dåligt med uppdateringar här igen. Lite händer det trots semestertider – på jobbet är man snart ensam kvar på kontoret – men mest är det bara den dagliga lunken.

Vi har fått en ny trädgårdsprydnad. Det är en 300 kilo tung transportpall lastad med fönster. Står himla fint mitt på uppfarten och väntar på att snickarna ska komma och byta ut våra gamla tvåglas mot nya fina energisparande treglas. Det är inte helt lätt att se vad den innehåller, ni får helt enkelt lita på mitt ord här.

klädd i chict orange så sopgubbarna inte kan köra på den av misstag på morgonen

Den hjälpsamme försäljaren som var här föreslog att vi, när pallen väl anlände, skulle lasta av och bära in fönstren ett och ett eftersom pallen nog var ganska tung. Det senare hade han rätt i, men vad gäller det förra överskattade han nog vår armstyrka något. En fönsterkassett med tre lager energiglas plus lite aluminium, plast och trä väger faktiskt en hel del – och det är ju inte direkt så att man vill råka tappa skiten i backen på vägen upp heller. Misstänker att det blir något slags tjafs om vems fel det är att de tre glasen plötsligt är flera hundra och inte längre sitter ihop i så fall, så pallen står där den står tills någon kommer och tar hand om problemet åt oss. Hoppas för deras skull att det är mer än en snickare som ska göra jobbet.

I övrigt ser vi fram emot kennellägret om ett par veckor. Det är alltid trevligt folk och roliga hundar på träffarna, även om man känner sig lite mer än en aning ödmjuk bland all den samlade kunskapen. Med lite tur kanske vi kan få hjälp med det förskräckliga monstret och hennes rymmarfärdigheter, det vore ju ganska önskvärt att kunna ha hunden lös åtminstone någon gång utan att behöva fundera på hur långt det är till närmaste bilväg eller skjutbana – och om det alls går att komma fram genom snårskogen vid den oundvikliga jakten på bortsprungen vovve.

Efter det ska vi åka norrut och gå på fjälltur. Det kanske inte blir så långa promenader med lillkräket (åkej, hon är ju faktiskt sju månader, åtta vid det laget, men ändå – vi ska ju orka med det också), men jag har åtminstone köpt mig ett vidvinkelobjektiv för att försöka få lite fina bilder på de vackra vyerna. Vi får väl se hur det går med både det ena och det andra.

tankar efter SM

Framför allt en tanke har slagit mig under de gångna dagarna, och den lyder ungefär som så: “Träna mer, för i h-vete!”

Det ska jag verkligen se till att göra också, det är irriterande att hamna strax under den förväntade lägstanivån match efter match. Innan jag ger mig in på någon detaljanalys ska jag redovisa hur det gick, så att eventuella nyfikna själar kan sluta läsa innan det blir för tråkigt. I kronologisk ordning:

Precision A (grovkalibrig pistol): 311 poäng, plats 80 av 140

Fält C (finkalibrig pistol): 56 poäng av 60 möjliga, plats 96 av 459

Precision C: 320 poäng, plats 156 av 220

Fält R (revolver): 95 poäng av 102 möjliga, plats 57 av 303

Precision B (inte lika grovkalibrig pistol som A): 314 poäng, plats 127 av 165

Ryktena om min OS-biljett är med andra ord något överdrivna.

Allmänt kan man väl säga att det var ungefär som väntat, fast en liten aning sämre än förra året i fältgrenarna. Jag plockade i alla fall en kvalificieringspoäng i vardera till nästa års SM – i skyttetermer kallas det “standardpoäng”, en “standardmedalj i brons” utgår till bästa tredjedelen i resultatlistan och ger en poäng, “standardmedalj i silver” till bästa niondelen ger två poäng. Normalt krävs tre standardpoäng under året för att tävla i “Riksmästarklass” och åka på SM efterföljande år, men tar man poängen på SM räcker det med en enda.

Dessutom fick jag med mig två matchande tennbyttor hem (lite för små att äta frukostflingorna ur, lite för stora att ställa på spiselkransen utan att sambon muttrar), att lägga till samlingen jag fortfarande inte har någonstans att ställa upp.

Precision har jag ju inte tävlat i på SM förut, så där har jag inget resultat att jämföra med. Dock kan man väl säga att formen verkar stabil då jag nätt och jämnt kvalade in under förra året och precis hamnade utanför gränserna för direktkval till nästa år. Återstår några tävlingar i höst att försöka (“There is no try, only do!”) ta poäng på, om andan faller på.

Vad hade jag svarat på den ständiga sportjournalistfrågan “Hur känns det?” efter tävlingarna då?

Tja, jag var väl inte helt nöjd efter någon av fältgrenarna eftersom jag ju inte träffat med alla skotten. Det var absolut inga omöjliga banor, faktum är att de var bland de bästa jag sett vad gäller svårighetsgrad, variation och påhittighet. I C var jag lite besviken och trodde inte ens jag skulle klara mitt eget lägstamål (placering under 100), men det gick ju precis. Den goda nyheten är att vapnet fungerade felfritt hela tävlingen, även om det är en klen tröst. I R var jag nog ännu mer besviken eftersom hälften av missarna kändes onödiga – en station hade riktigt långt avstånd och där kändes det trots allt inte så illa att missa (två missade skott totalt), men på de två andra (ett missat skott på vardera) var det bara slarv – eller kanske möjligtvis nerver. 56 träff av 60 möjliga (eller sju felfria stationer av tio) är väl inte katastrof, men tills jag såg den slutliga resultatlistan trodde jag faktiskt jag skulle hamna mycket längre ned. För den som undrar varför jag fick 95 poäng totalt i R kan jag tillägga att i den tävlingen räknades tavlorna in i poängen – en skillnad från C-banan.

I precisionsgrenarna A och C började jag med dåliga serier och slutade med bra (nästan på topp, faktiskt), så det jämnade väl ut sig och det är ju roligare att avsluta på topp än tvärt om. Hade jag inte slarvat bort första serien ordentligt båda gångerna så hade det nog varit inom standardgränserna till slut, så det finns visst hopp ändå. I B låg jag på eller strax under godkänt nästan hela vägen, så även om de två sista serierna var bättre (sista riktigt bra där med) så räckte det uppenbarligen inte till. Ska man se något positivt så är det att jag gjorde exakt samma fel varje gång jag tappade poäng (skotten hamnade åt samma håll, nästan på samma ställe på tavlan), så det är bara att lista ut vad jag har lagt mig till med för dumheter och sluta upp med dem!

Det där kanske lät lite dystert, men jag är trots allt ganska nöjd. Jag sköt inte så bra som jag hade velat (dvs jag fick ingen guldmedalj), men jag skäms verkligen inte för resultaten trots det. Färre än 60 skyttar från hela riket presterade bättre än jag gjorde i min favoritgren (och ingen av dem från min egen förening), det kan jag nog lära mig leva med. Åtminstone tills nästa SM.

Jag och en av mina skyttekollegor var rörande överens om att det måste till en seriös och regelbunden träningssatsning inför nästa år – inte bara stå och panga lite slött på de färgglada mål som råkar finnas till hands i skjuthallen, utan faktiskt lägga ett par genomtänkta stationer varje träningspass och nöta på dem även om det blir enformigt ibland.

Som en liten bonus till den som orkat läsa så här långt kommer här lite blandade foton från tävlingsdagarna.

Vi bodde på ett litet vandrarhem en bit utanför Skara, Herrtops Qvarn. Det var ett riktigt mysigt ställe med otroligt vackra omgivningar. Jag hann inte fota allt, men en del.

kvarnhuset som byggts om till hotell

dimman låg tät första kvällen

vacker men vildvuxen trädgård på baksidan

fördämning med avledning till eget kraftverk

huskatten lapar sol

vissa kvällar gick det åt en del vätska för att svalka strupar och dränka sorger

SM-området var ungefär lika stort som det brukar, med ett antal handlare uppställda längs promenadgatan och en jättestor parkering för att få plats med alla bilar fullastade med skyttar och utrustning.

SM-flaggan för 2009 med Birger Jarl

parkeringsvakterna var alerta och pekade ofta med minst hela handen

köpstråket där de vanliga misstänkta stod uppställda

Under själva tävlingarna är det inte direkt läge att hoppa runt och fota när man själv deltar, men ett par bilder fick jag med mig från en av precisionstävlingarna i alla fall.

före markering - vapnet tomt på bänken och med orange säkerhetspropp isatt

markering (dvs poängräkning) av bana 1-25 mellan serierna

Under fältskjutningen i öppna C lyckades jag dock pracka på en godtrogen skyttekompis – som inte skulle tävla den dagen – kameran, och hon visade sig vara en riktigt kompetent fotograf.

fyra stiliga ryggtavlor på väg mellan stationerna

målen på en av stationerna, tio identiska uppättningar för tio skyttar

påfyllning av magasin innan det är dags att ladda

provriktning i målet innan skjutning

"fäääääääärdiiiigaa!"

"ELD!"

lika snygga ryggtavlor som tidigare

hmm.. träffade jag, tro?

det är viktigt att alltid själv kontrollera målen ifall markören skulle missa något

dessutom utses alltid en skytt som extra kontrollant av markeringen för varje mål

man får försöka hitta skugga där den råkar finnas

tankar inför SM

Den här veckan är det dags för årets svenska mästerskap i pistolskytte (fält och bana) – med start på onsdag åker jag och 23 andra från MSF iväg till metropolen Skövde för att deltaga där. Förberedelserna har väl för min del inte legat på den nivå jag önskat, och förmodligen finns det en icke försumbar risk att det inte blir riktigt lika roligt resultatmässigt som förra året. Man vill ju alltid förbättra sig, så det kommer att krävas en del för att inte tappa platser jämfört med senaste gången.

Formen är i och för sig tydligen rätt bra ändå, senaste tävlingen jag åkte på (Bockstensträffen i Varberg för ett par veckor sedan) som även fick bli generalrepetition, gick det faktiskt riktigt bra. Inga missar och en klar förstaplats (plus lagvinst, tack vare duktiga skyttekamrater!) i revolvergrenen. Så här glad kan man bli då:

nästan naturlig posering

Den finkalibriga krånglade dock – igen! – nu har en viktig del till slut blivit utbytt (jag har tyvärr tummen väldigt centralt placerad i näven och har därför dragit på justeringen trots att jag haft den nya delen sedan strax efter förra SM) och förhoppningsvis ska den fungera bättre efter den åtgärden. Sista testet blir i morgon innan resan, man är ute i god tid som vanligt.

Målet är i alla fall tvåsiffrigt i fältgrenarna (brukar vara strax under 300 deltagare i revolver och 500 i finkalibrigt). Nej, det var inte rätt. Målet är givetvis pallplats! Det gäller bara att hålla ihop och inte slarva, inget mål är omöjligt att träffa. Träffar man alla målen är man åtminstone med på särskjutningen, och där kan allt hända.

En skillnad från förra året är att jag kvalat in även i banskyttet. Där är jag nog förmodligen nöjd bara jag inte klappar igenom fullständigt och hamnar sist, mitt årsbästa ligger rätt långt ifrån toppresultaten. Hur som helst ska det bli spännande att se exakt hur knäckt jag blir mentalt av tävlingens dignitet när det gäller en gren där jag verkligen saknar erfarenhet från större tävlingar.

Det ska i varje fall bli intressant att läsa det här när jag kommer hem igen och se vilka tankar som finns då.