Vi har ju varit lite i blåsväder här det senaste, det började inte så roligt när strömmen gick ganska precis klockan åtta på söndag kväll. Viss rutin av strömavbrott har vi, så kaminen eldades i, stearinljus tändes och pannlampor(!) togs fram. Efter en snabb koll runt huset ifall takpannorna hade börjat blåsa bort eller några träd börjat luta hotande över huset så gick vi och lade oss i förhoppning att strömmen skulle vara tillbaks som en glad överraskning när morgonen kom. Tji fick vi.

Överraskningen var istället när min morgonpigga sambo gick ut med hunden och nästan lika fort kom in igen med orden “Jag behöver hjälp med en grej.” – vis av tidigare erfarenheter med olika “grejer” häromkring så tänkte jag att det väl hade ramlat ner nåt på bilen, en björk eller så. Så illa var det inte, men vägen ut blockerades däremot av en grantopp. Det var bara att dra på skogshuggarkostymen och starta motorsågen. Lite spännande att såga träd klockan 06:30 i skenet av en ficklampa (och snart även lyset från grannens bil – han kom hem från jobbet och hade motsatt problem som vi), men det är ju nästan alltid kul att köra såg oavsett omständigheterna.

En snabb inspektion i ficklampsskenet innan avfärd till jobbet visade på åtminstone tre ytterligare träd i horisontalläge, något som bekräftades på eftermiddagen. Ett av träden var dock inte alldeles horisontellt då det hade stannat halvvägs ned.

en liten gran snyggt upphängd på telefontråden

gästparkeringen klarade sig..

..likaså grannarnas garage

inte mycket som höll fast rötterna på de här träden

kändes bäst att låta proffsen ta hand om den här

eldningstunnan klarade sig också

Det kanske inte var det mest smickrande ljuset jag tog de här korten i, men efter att ha tittat på dem började jag inse att terrängen längs vår uppfart antagligen inte skulle väljas till årets bosättning ens av kringresande husvagnskaravaner med begränsad budget. Nåja, det blir nog tid att fixa det med, vilket år som helst nu.

Resten av tomten klarade sig rätt bra, lite extra löv på gräsmattan och fler grenar än vanligt i hängrännorna, det enda som tog någon synlig skada var taket på lilla röda stugan som nästan blåste av.

lite pappspik så är den som ny igen

Eftersom det är mörkt både när man åker till jobbet och när man kommer hem igen så dröjde det till nästa helg innan vi fick röjt något, men nu lär vi ha ved för hela nästa vinter.

bara att börja klyva..

..och klyva..

..och klyva..

..och klyva..

..nästan klart, bara resten kvar

Det bästa med att tillverka egen kaminmat är att veden inte bara värmer en eller två gånger, utan fyra. Först när man sågar upp träden, sedan när man klyver veden, sedan när man bär in den och slutligen när man eldar den. Och allt det helt gratis! Det borde nästan vara skatt på den lyxen.

På söndagen kom televerksgubbarna med sina högteknologiska instrument och plockade bort den andra granen från kabeln.

undrar hur de tänker lösa detta nu

en lång pinne löser fler problem än man kan tro

någon som vet var man köper såna här snygga och praktiska stolpskor?

Nu ser det i alla fall lite bättre ut på tomten än för ett par veckor sedan, men jag undrar fortfarande om inte familjen Taikon skulle välja närmaste huvagnscamping istället för vår gård att bosätta sig på.

lite öppnare nu än det var innan..

..fast den fula jordhögen med den fula presenningen på är ju förstås kvar

Nu är det bara frågan om att bli av med allt riset som blev kvar av träden, ifall någon vill ha lite så är det bara att titta förbi och ta för sig.

lite överblivet material

Vi har tre likadana högar till ifall någon är orolig för att det ska ta slut.. men skynda gärna på, för all del.

Förutom all ved så fick vi en extra bonus på köpet.

grantoppen som låg på vägen återanvände vi såklart till årets julgran

Jag lär väl inte göra något fler inlägg innan den kommande julen, så med denna historia önskar vi alla läsare (just det, ni två där, ja) en god jul och ett gott nytt år.

Advertisements

Jaha, så har det varit jul igen, och snart är det dags för det nya året (och kalas hos goda vänner för att välkomna det på bästa sätt). Nyårshälsningarna duggar tätt, så även nyårsblogginläggen – med tanke på hur ofta jag skriver här så vore det kanske passande med en sammanfattning av det gångna året även i denna krönika.. men det verkar alldeles för förutsägbart, så jag skiter i det.

I stället kommer här lite bilder från vintern både i söder och i norr, där vi firade jul hos Lenas och mina föräldrar, respektive.

Först åkte vi till Skåne:

bordet dukat

paketöppning i stilren julslips

och så lite obligatoriskt kortspel, sista poängräkningen var en riktig nagelbitare

Sedan drog vi norrut:

vi återsåg colliekillen Daffy

Daffy blev förtjust i både Tesla och hennes matte den här gången

Tesla lyckades nästan lära Daffy leka med kamptrasan

roligast är ju förstås när man får ha saker för sig själv

lite lik sin syster Ixa kanske?

så provade vi att spänna hunden framför sparken..

..och, inte helt otippat, så drog hon rätt så bra i sin sele

En given attraktion så här i eftertankens och förutsägelsernas tid är ju nyårslöften. Några sådana kommer jag inte att avlägga (i år heller), eftersom jag för det första håller med en vän om att man inte ska vänta till nyår med att ändra det man vill ändra på, och för det andra inte har självdisciplin nog att hålla några löften till mig själv.

Hur är det med förutsägelser inför nästa år då? Svaret på den uppenbart ledande frågan till mig själv är att det nog kan bli lite mycket att göra framåt sommaren, jag har nämligen i min enfald (och antagligen självuppblåsthet) tagit på mig att vara banläggare för SM i pistolskytte 2011. Det jobbet har sedan ett tag tillbaks påbörjats så smått, och vissa detaljer börjar faktiskt redan vara på väg att klaras av. Det är en väl sammansatt grupp med många olika talanger (som tur är, då mina egna sådana mest sträcker sig till att blunda och hoppas) som kommer att genomföra arbetet under våren och början på sommaren för att sedan kunna välkomna hundratals svenska sportskyttar till den roligaste fältbanan någonsin.

Som tur är har jag alldeles nyss lyckats lämna ifrån mig ett annat uppdrag som tagit mycket fritid i anspråk, nämligen att hålla i utbildningen av nya skyttar i föreningens regi. Det har trots arbetsbördan varit riktigt roligt (och självklart har jag inte varit ensam om det jobbet heller), så nog kommer jag att sakna alla glada och förväntansfulla människor – men man träffar ju många av dem ändå på klubbens aktiviteter allt eftersom tiden lider.

Å andra sidan har jag ju hunden och vår nya, gemensamma, karriär som blivande agilitychampions (jomenhuvva!) att ägna mig åt. Det blir en ny kurs i början av januari, och jag ser redan fram emot att få springa ikapp med monstret på banan igen.

Man kan ju tro att det händer så lite här att vi inte ens orkar gnälla om hur tråkigt vi har, men då tror man faktiskt fel. Gnälla är inget vi direkt drar oss för att göra.

Å andra sidan så händer det dessutom en hel del, vi både snickrar, torkar, tränar, springer och målar. Ett par ämnen har redan berörts i tidigare inlägg, men det kanske är på sin plats att sammanfatta och uppdatera för er som antecknar där hemma i stugorna.

Staketbygget som redan skrutits om går framåt, men långsamt. Efter att ha smällt upp mer än 70 meter stängsel på ett par helger, så var det väl ingen av oss som kunde tro att det skulle ta över tre månader att göra klart den sista sidan – även om den var tänkt att bli lite flådigare än resten. Nu vet vi i alla fall att fårstängsel är lätt och trästaket är svårt.

första sektionen blev i alla fall klar till slut

Badrummet blev klart, och vi är jättenöjda med det. Vi är förvisso inte helt nöjda med den ena dörren till spegelskåpet som lossnat från sina fästen (och därefter bytts) två gånger, men annars blev det riktigt bra. Vi hade ju förstås en liten episod med läckage från den nya toalettstolen också – som vi inte behöver gå in på närmare – men förutom det så har inget krånglat. Åtminstone om man räknar bort droppandet under handfatet som vi inte fått ordning på än. Hur som helst, mestadels är det rätt ok. Kåpan till strömbrytarna hamnade en liten aning snett också, men det är inget man tänker på mer än ett par gånger per dag. På det stora hela kan vi som sagt inte klaga.

ljust blev det åtminstone

Apropå avlopp så råkade vi till slut hitta anledningen till att vasken i köket kluckat hotfullt ibland, och att toaletten i källaren allt oftare haft problem med att vattnet inte rinner undan så bra. Det visar sig att kommunen bytt leverantör för slamtömningen, och vi är nu rätt säkra på att den nya leverantören inte informerats om hur många brunnar som ska tömmas på varje tomt. I vårt fall verkar de ha missat ganska precis hälften, men efter att ha skottat bort mossan från locket på den ena och ringt dit en man med en lång slang så fungerar avloppet plötsligt mycket bättre. Är det inte konstigt att de som borde vara experter på sitt område förvånansvärt sällan vet hur de ska utföra sitt jobb eller ens bryr sig om att ta reda på saker?

Och apropå läckage, och experter, så kom jag en kväll hem till en sambo som upplyste mig om att hon “upptäckt en grej med huset”. I vårt hus är dylika upptäckter sällan av den glada och positiva typen, så jag blev inte speciellt förvånad när hon visade mig på en ganska stor fuktfläck som börjat bre ut sig. Vad som däremot förvånade mig något var fläckens placering, mitt på vardagsrumsväggen. Till vänster om den finns murstocken och vår öppna spis, på baksidan av väggen ett köksskåp, så anledningen till en vattenläcka just där var inte omedelbart uppenbar.

Efter att ha rivit bort en bit av spånskivan (och en taklist som var så väl ihopspikad att den förmodligen hade överlevt en atomvinter även om resten av huset rasat runt omkring) hittade vi till slut två rör, varav ett inte längre såg riktigt ut som man kan tänka sig att det borde ha gjort cirka 1964, när det installerades för att förflytta vatten mellan värmepannan i källaren och expansionskärlet på vinden. Jag utgår åtminstone från att ett tjockt lager ytrost inte var något som standardmässigt installerades på nya järnrör under sextiotalet. Att döma av växtligheten bakom spånskivan verkar dessutom läckan ha pågått under en längre tid, och på samma gång som källan till läckan uppdagades löstes förmodligen även mysteriet angående ett trilskande element som inte slutat bubbla hur många gånger vi än luftat det och fyllt på systemet.

fiberplank verkar som tur är ta åt sig vatten rätt bra så det stannar i väggen

Nu har vi haft ett par fukttekniker på plats och inspekterat – fuktmässigt verkar det inte så illa, de hittade till exempel ingen fukt i källartaket så det har åtminstone inte hunnit bildas några stora pölar i bjälklaget – och de skickade dit en snickare som skulle frilägga rören i väggen och i golvet (utan att demolera parketten). Snickaren demolerade inte parketten, men allt han gjorde var å andra sidan att peta bort isoleringen runt själva rören. Kändes inte som att han tillförde några expertkunskaper eller gjorde något vi glada amatörer inte kunde gjort både snabbare och billigare, så vi frågade grannen som råkar ha lagt golvet om inte han kunde ta en titt. Det kunde han, och när han hade tittat passade han på att såga rent så det går att titta ner under golvet också.

Snickaren som var på plats ringde i sin tur dit en rörmokare, som tittade på snickarens halvfärdiga jobb och mer eller mindre vände i dörren. Efter grannens insats ringde vi tillbaks till rörmokaren, som då anmodade oss att försöka titta med en spegel eller kanske känna efter med handen ifall vi kunde säkerställa att röret inte anslöt till något annat på vägen ner i källaren. Rätta mig om jag har fel, men jag lider av inbillningen att det är sådant som rörmokare är utbildade i och anställda för att göra. Jag misstänker att både snickaren och rörmokaren i fråga har gått i samma hantverksskola, eller köper samma sorts flingpaket.

Vi ringde en annan rörmokare istället, och han anländer i morgon bitti. Fortsättning följer i ett senare avsnitt, missa inte den spännande upplösningen.

Förutom att riva huset och måla oändligt många spjälor till ett inte allt för långt staket, så har det blivit ganska mycket hundträning på sistone. I slutet av sommaren hade jag äntligen skrapat ihop tillräckligt med mod för att anmäla mig (och hunden, som en eftertanke) till en kurs i agility. Det har ju snackats en del om att prova på just denna aktivitet från min sida, och nu kunde jag inte längre skylla på varken hundens höfter eller ålder (mina dito attribut behöver vi inte ta upp här).

Det blev alltså en nybörjarkurs i agility på Alfa Hundcenter, och det var riktigt roligt. Hunden tyckte också det var riktigt roligt, fast frågan är om inte utflykten till fårhagen mitt emot träningsplanen var ännu roligare än att springa dit husse pekar. Nåja, hon rymde ju bara en gång, i alla fall. Till fårhagen, alltså. Ett par ärevarv hann hon med nästan varje pass, så jag såg fram emot att gå en fortsättningskurs senare på hösten eftersom den skulle hållas inomhus.

Trots lite yviga språng ibland så gick det i alla fall över förväntan bra, tyckte jag. Hon klarade de flesta hindren utan problem, även om det fortfarande krävs lite hjälp med säcktunneln och hon inte riktigt vill vara kvar på gungbrädan så är jag helnöjd över att vi kunde springa en hel bana tillsammans på sista passet.

däcket.. check

långhoppet.. check

tunnel.. check

slalom.. check

upphetsad husse.. check

gungbrädan.. inte helt avslappnat

apportera godisskål.. check

balansen.. check

målgång.. check

När fortsättningskursen sedan började så hade den mesta oron över att hålla koll på hunden släppt, hon hade ju åtminstone betett sig ganska bra utomhus. Det visade sig dock att i princip hela första passet för vår del kom att ägnas åt att hålla hunden från de andra tikarna och att försöka intressera henne för något annat än den gröna mattan som tydligen innehöll samtliga dofter en liten hund kan önska sig. Det förra problemet löste sig ändå ganska snabbt när monstret till slut fick en whiteboard-penna i huvudet av instruktören då hon närmade sig de andra hundarna, och det senare verkar ha gått över nu drygt halvvägs in i kursen när hon känner igen sig i lokalen.

Senaste passet så gick faktiskt det mesta bra. Vi hade varit på kennelträff och gått ett spår med henne på förmiddagen, så hon hade nog gjort av med den där energin som ställer till det i hjärnan som värst. Eller så börjar hon fatta grejen, även om det verkar lite väl optimistiskt att tro något sådant. I vilket fall som helst körde vi igenom ett par banor nästan felfritt, det som behöver jobbas mest på just nu är nog husses skicklighet i att dirigera kräket – man kan inte vänta tills hunden är förbi ett hinder innan man skickar henne på nästa, för då hinner hon bestämma sig för en egen lösning någonstans mellan avstamp och landning. Dessutom är det alla taktiska beslut som ska tas, vilken sida man ska hålla sig på vart, vilka byten (bakom, framför eller blinda) som ska göras när, och inte minst hur mycket försprång man tror sig behöva vid starten.

En sak som är lite svår för mig att lära om från vardagen är att det inte längre är ett kommando som gäller för ett moment, utan nu får (och ska) man skrika och hojta och gapa tills man blir blå i ansiktet, allt medan man springer för att hinna med (helst före, men det kan man ju fetglömma) i hundens framfart och dessutom måste hålla resten av banan i huvudet så man inte springer fel väg, fastnar eller slår ihjäl sig på någon av alla potentiella dödsfällorna i form av däck, bommar, tunnlar och träpinnar runt omkring en.

Vi är väl kanske inte helt tävlingsklara som ekipage betraktat, men hittills har det i alla fall gått bra nog för att jag ska se fram emot att fortsätta öva. Tesla är för övrigt inte den enda duktiga hunden på kursen, och hon har lite kvar att lära från andra deltagare när det gäller till exempel levitering.

flygande hund.. på att göra-listan

Matte tränar dessutom hund som vanligt, de går just nu en lydnadskurs hos GMBK och enligt rapporter därifrån lyder hon ganska bra. Hunden, alltså.

Ifall det är någon som inte följer mattes blogg, så kanske ni missat att vi gjort MH (Mentalbeskrivning Hund) med jycken. Alla säger ju att man lär sig saker om hunden och kanske blir överraskad under testet, så jag tyckte att det skulle bli väldigt intressant att genomföra. Det enda jag oroade mig för, var den överhängande risken att hon skulle gå sin egen väg vid något tillfälle i de moment där hunden skall vara lös – nu är det ju inte så mycket att göra åt det, endera funkar inkallningen eller så inte. I vårt fall oftast inte.

Första tillfället som var inplanerat för hela Teslas kull blev inställt, så vi fick klämma in oss tillsammans med en av kennelns andra kullar helgen efter det. Vi fick starta sist, vilket kändes bra både med tanke på förväntade rymningar och att vi i princip inte visste hur något moment skulle gå till, nu fick vi ju chansen att själva se vad det hela gick ut på ett par gånger först.

Så, iväg till Varberg tidigt på söndag morgon och spana på de första tre ekipagen. De gjorde bra ifrån sig, lugnande för oss var att den första hunden inte heller var så pigg på att komma in när hennes förare ropade. (Jag såg även att nästan 100% av de andra hundarna går lika illa i koppel som vår odåga, så där kände man sig inte heller alltför misslyckad.) När fjärde ekipaget skulle ut gick jag och Tesla och värmde upp i skogen med ett toalettbesök (nej, bara hunden, husse hade redan gått inomhus) och sedan satt vi och vilade ett tag hos matte innan det blev vår tur.

Efter id-kontroll av hunden så var det dags för första momentet – hälsa på testledaren och lite lek med kampleksak. Det kändes som transportsträcka för vår sociala och kampsugna best, ända tills hunden sniffade en gång på den redan salivindränkta kamptrasan och med all önskvärd tydlighet demonstrerade sin ovilja att plocka upp den äckliga grejen (men hästbajs man hittar längs vägen, det går minsann bra det). Efter det gick det hela mestadels precis tvärt om mot vad både husse och matte hade trott.

Hunden som nästan aldrig är stilla, biter tag i leksakerna så man kan lyfta henne från marken, stjäl vantar från främlingar och vägrar släppa, stretar sig fram mot alla hon möter som råkar sig inom synhåll, plockar upp allt som ligger still och jagar efter allt som rör sig, hon ville inte leka med testledaren, tittade knappt efter tygharen som for iväg (hon jagade förvisso ifatt på andra tagningen när hon vallats på den tilltänkta brottsplatsen, men nöjde sig med att anta att bytet självdött), brydde sig inte nämnvärt om lekfarbrorn 25 meter bort och lade sig platt på marken cirka 15 sekunder in i passivitetsmomentet.

Jag skulle nog å andra sidan inte heller vilja leka med den här läskiga snubben.

Att hon sedan reagerade ganska starkt på den hemska overallen som plötsligt dök upp och blev riktigt rädd för metallskramlet, där hade jag inte direkt någon förutfattad mening (även om jag kanske innerst inne trodde hon var lite tuffare än så), men det kändes verkligen inte som att hon var sitt vanliga jag när hon knappt ville leka på det första momentet innan alla psykningarna ens börjat. Om husse hade varit mindre orolig för inkallningen och istället läst på lite mer om regler och förordningar innan testet hade han vetat att han kunde avbryta och göra om testet senare – nu bröt beskrivaren istället och då är det tydligen skrivet resultat som gäller. Beslutet att bryta var såklart helt rätt när svansen hängde redan innan de sista spökena ens dök upp (och det hade kanske plötsligt blivit jobbigt att vara på skjutbanan i fortsättningen om hon fått höra skott i den sinnesstämningen), men jag önskar att jag hade vetat att det snarare var en fördel än en nackdel ifall jag själv hade valt att ta det.

Visst, hon har sitt MH (med “känd mental status”), och det är visst allt som krävs ifall man nu ska våga sig ut på tävlingsplanen och bli “uppflyttad till lägre” (kul begrepp, enligt vissa). Det som nu i efterhand känns trist är att jag inte tror att Tesla fick chansen att visa sig från sin rätta sida, åtminstone hade det varit intressant för oss att se om hon betedde sig likadant (och alltså motsatt sitt vardagsjag) även på nästa test, eller om hon bara var lite ur slag den dagen – värme, kort tid sedan löpet, vad vet jag. Dessutom ställde vi väl till det lite i uppfödarnas annars väldigt fina MH-statistik också.

Hoppas bara inte husse får spöken på hjärnan av detta nu.

Nämnde jag att inkallningen var klockren under hela testet? Jodå, man blir förvånad ibland.

Det börjar väl vara dags att redovisa hur vi klarade vårt uppdrag som jag berättade om i mitt förra inlägg i den här bloggen. Vi skulle ta hand om hund, hus och hantverkare hos Lena och Johan i Greggered medan de reste bort en vecka.

Vi tycker att vi klarade det galant. En del små missöden hände ju men det får man väl bjuda på. Vi behövde i alla fall inte ringa akutnumren som fanns i den skriftliga luntan med instruktioner vi fick, och vi klarade oss utan både Krokasmeden och veterinären.

Lollo verkade skräckslagen inför risken att få en tollarflicka i retur – även om det bara gällde några dagar – så hon hade i god tid meddelat att det var svårt att komma fram på telefon till Kroka. Bra försök, Lollo, men inte riktigt trovärdigt! Jag undrar varför du inte skrev att vägen var avstängd också? Om du vill vara helgarderad nästa gång får du allt ta i lite mer.

Det började inte helt bra. Vi skulle promenera med Tesla i den av mig så omtyckta “trollskogen”, där det finns en fin gångstig runt Småsjön. När vi gjorde en liten avvikelse från stigen för att Tesla skulle få plaska med tassarna i vattnet, vilket hon tycker om, tänkte jag inte på att Tesla har blivit ännu starkare sen vi träffades senast. Jag tänkte inte heller på att sjön hade utökat sitt revir, antagligen på grund av snösmältningen. Tesla drog med mig ut mot vattnet så jag släppte kopplet för att inte ramla i, men stod ändå med vatten upp till vristerna. Jag vet ju att hon är en badkruka, så jag tänkte att hon simmar nog inte iväg. Trots att vi både sa till på skarpen, bytte taktik och lockade med godis var hon inte alls intresserad av att komma upp från vattnet. Lite panikslagna blev vi allt, så min man vadade ut så han nådde kopplet och blev såklart lika blöt som jag. Förra året fanns inget vatten på den nivån, bara gräs. Det var bara att gå hem och byta strumpor och skor.

Trollskogen

En dag fick vi besök av tre barnbarn med sambor plus barnbarnens mamma, inalles sju personer. Tesla blev hysteriskt glad och visste inte hur hon skulle hantera situationen, hon drog fram som en virvelvind för att kunna hälsa på alla samtidigt. Då frågade någon lite försynt om hon inte hade gått någon kurs. Jo, svarade jag, två stycken. Sen pratade vi inte mer om det.

Efter kaffet gick vi ut på en promenad allesammans, och när vi passerade en stor parkeringsplats där mycket folk cirkulerade (det pågick en orienteringstävling i området), lyckades Tesla dra i kopplet så att jag utan att veta hur det gick till helt plötsligt satt i diket tillsammans med henne, vilket gladde en del åskådare, medan Tesla såg något förvånad ut.

Inhägnaden som Lena och Johan har byggt på tomten är jättebra, Tesla har en stor yta att röra sig på, och hon är mycket duktig att roa sig själv där. Ibland ser man bara ett rött streck som drar förbi fönstret.

Efter promenaden fick gästerna och Tesla leka där ute medan jag började med middagen. Hörde plötsligt någon ropa på mig att Tesla hade en fågel i munnen. Jag sprang ut, och mycket riktigt – Tesla sprang omkring med ett fågelhuvud i ena mungipan och fötter och vingar i den andra, medan hon frenetiskt tuggade för att få in så mycket fågel som möjligt i munnen. Efter att hon hade satt ett antal hastighetsrekord runt lillstugan som står på tomten lyckades jag få henne att stanna, och efter en hård förhandling fick jag byta liket mot en godis.

Tesla är väl en apporterande fågelhund, men de andra tollare jag har sett verkar inte arbeta på samma sätt som hon gjorde.

Apropå lillstugan har jag hört att det finns planer för den. Tanken är visst att ställa in två våningssängar så att vi, alltså Johans föräldrar och Lenas föräldrar, ska bo där när vi kommer på besök.

Lillstugan, även känd som Undantagsstugan

Begreppet undantagsstuga är tydligen fortfarande gångbart. Det kanske inte blir så tätt mellan besöken i framtiden.

Tesla visar fortfarande att hon har vildsvin i sina gener. Hon gräver gärna och ofta. En dag grävde hon upp ett rådjursben med både klövar och skinn på.

"Vad finns det här då?"

"Nej, jag är inte klar än!"

En annan hobby hon ägnar sig åt är att samla tomburkar. Efter orienteringstävlingen fanns det gott om sådana efter vägen, så hon bar hem ett antal. Hon blir väldigt koncentrerad och går lugnt och fint hemåt när hon har gjort ett sådant fynd. I Norrland har vi nyligen i lokalpressen kunnat läsa om Burk-Kurt som har samlat burkar under många år. Han har investerat pantpengarna på ett klokt sätt, och när han för ett tag sedan dog fanns det ett antal miljoner för arvingarna att bråka om. Jag håller med Lollo, öppna ett konto åt Burk-Tesla, kanske blir hon så småningom självförsörjande.

Burk-Tesla

Mellanmål är något som Tesla ofta ordnar själv. Det finns alltid någonting ätbart efter vägen. Hästbajs är populärt, åtminstone om det är färskt. En dag hittade hon en tampong som jag dock lyckades lirka ut ur munnen innan hon hann tugga sönder den – man kan inte låta bli att undra hur lätt det kan vara att tappa en dylik sak. Ett antal grodor kom undan med blotta förskräckelsen.

Hantverkarna då, ja dom kom och gick, plattsättare, rörläggare, målare och elektriker. Dom bilade i betongen, borrade, hamrade, spikade och såg till att dammet yrde omkring. De blev ordentligt uskällda av Tesla när de blev alltför bullriga. Ibland hade vi vatten, ibland inte, så det gällde att planera, bl.a. toalettbesöken. Ibland hände små olyckor, ja inte med toabesöken, men en gång ordnade de en liten fontän i badrummet. Som tur var upptäckte vi den innan de hade hunnit åka hem för dagen.

Med Tesla händer det någonting, oftast roligt, nästan varje dag. Inomhus är hon numera väldigt lugn och lätt att ha att göra med. Att hon blir sugen på att tugga på en strumpa eller något annat gott men otillåtet ibland får man väl ha förståelse för.

Vi hade i alla fall en mycket trevlig tid hos Tesla och det verkade som att hennes matte och husse också har haft en fin resa. Förhoppningsvis överraskar de oss med att skriva en reseblogg.

Efter utfört arbete åkte vi vidare till en släktträff och därefter till ett trevligt 130-årskalas – men det är ju, som det brukar heta, en helt annan historia.

Det är ju faktiskt lite pinsamt när det har gått så långt att morsan skriver blogginlägg oftare än en själv, så jag får väl göra ett försök att komma med en uppdatering. Eventuellt så har jag väl kanske kvar någon enstaka stackars läsare som ännu inte har insett att det är dags att ge upp hoppet om att det någonsin kommer något nytt här, så håll till godo.

På hundfronten inte så mycket nytt, vi har inte anmält oss till någon kurs den här våren. Det är kanske mest för att vi inte känner oss redo för något mer avancerat och vi orkar inte med att gå ännu en grundkurs där vi ska lära oss att “vara roliga” för att hunden ska få upp intresset för oss. Jag är rolig, jag lovar. Förbannat rolig, till och med, rena lekfarbrorn! Det är hunden som ibland väljer att skita i mig för att jag inte luktar som ett rådjur hela tiden. Förutom när jag viftar med kamptrasan eller hon har listat ut att det finns godis i fickan, möjligtvis – men ska jag då byta kopplet runt halsen på jycken till en tygbit i gapet hela promenaden? Nåja. Vissa promenader har man nog trots allt känt att man förmodligen hade haft ungefär lika många hundar med sig hem som när man gick ut, även utan kopplet, men när som helst får hon ju för sig att dra iväg på något spår och då vet jag faktiskt inte om jag skulle vara snabb nog med mitt nej för att hon ska stanna innan hon får hela öronen fulla med doftpartiklar.

Igår råkade det för övrigt vara en halv brukshundsklubb ute i “vår” skog, som (att döma av alla klädnyporna i träden) tränade spår när jag gick tidiga kvällspromenaden med monstret. Det var nästan inte pinsamt alls med hunden pipande, flåsande och fradgande som en brunstig råbock längst ut i änden på kopplet (och så hade jag ju såklart flexikopplet för att jag ville passa på att träna lite inkallning också, och såg säkert ut som en riktig amatör som inte hade minsta pli på hunden och dessutom inte hade vett att använda ett passande koppel till kräket). “Bra träning”, hörde jag några av dem säga när jag släpade oss förbi, jag vet inte om de syftade på sina hundar eller min kondition.

lagom intensiv hund?

Apropå brunst, så löper hon nu i alla fall för andra gången, någon förändring kanske det blir efter det. Man hoppas att det i så fall blir till det bättre. Just nu är hon faktiskt  inte speciellt rolig själv, hon springer mest runt och stänker ned vårt golv med röda fläckar och lyssnar mindre än vanligt på oss. Det ska bli kul att se hur länge gamlingarna står ut ensamma med monstret nu innan de lämnar in henne på posten med adresslapp “Krokasmeden, mottagaren betalar portot”.

se upp för returer!

Ett stort husrelaterat projekt har nått halvtidspaus, det är i alla fall anledning till att fira. Vi har byggt klart stängseldelen av vårt planerade staket, så nu har vi åtminstone hägnat in hela baksidan av trädgården och kan kasta ut vovven genom köksdörren när hon blir för jobbig. Det som återstår är väl tyvärr den svåra biten, trästaketet vi tänker smälla upp längs framsidan av huset. Å andra sidan är det en utmärkt anledning till att köpa lite nya elverktyg, det piggar ju alltid upp!

en schysst gummiklubba kan också vara bra att ha

Tesla är å andra sidan inte riktigt nöjd över barriären, hon tycker nog att hennes frihet begränsats trots att hon har många fler kvadratmeter att skutta runt på nu jämfört med hennes gamla hönsnät.

missnöjd fånge

Vi har fått tag på en tunna att elda trädgårdsavfall i också, efter lite karvande med en vinkelslip funkar den riktigt bra. Som tur var hade den inte innehållit något eldfarligt, men jag kan avslöja att viss nervositet infann sig när den fina blå färgen på utsidan av fatet tog fyr vid invigningen. Som tur var gick den rätt fort att bränna bort, och tunnan har nu en fin patina istället.

det mesta är brännbart

Det andra stora projektet – som vi urpsrungligen hade planerat skulle ske i november förra året – kommer ju förhoppningsvis att, om inte slutföras, så åtminstone påbörjas i en nära förestående framtid. Våra noga utprovade hantverkare den förra gången det begav sig valde ju att spontant och utan närmare förklaring sluta ta våra telefonsamtal, jag vet inte om det var hunden som avskräckte eller om de insåg att de hade offererat ett alldeles för lågt pris för att bygga om vårt badrum. I vilket fall som helst så har vi nu hittat nya som verkar bättre. Åtminstone påstår de att de ska titta in i morgon bitti för att fortsätta rivningen som vi själva påbörjade för cirka ett halvår sedan. Vi börjar vid det här laget vänja oss vid att bara använda det lilla badrummet i källaren, faktum är att jag knappt minns hur det kändes att kunna vända sig om utan att slå i väggarna, toaletten eller handfatet – eller för den delen kliva in i duschen utan att först behöva rulla undan ett oljeelement. Om det nu till slut blir klart ska det bli spännande att få återse badrumsmöblerna vi köpte, och som stått och väntat nästan lika länge som vi. Hoppas vi fortfarande gillar dem.

Som redan avslöjats, så ska vi ju företa oss en resa nästa vecka medan mina föräldrar passar huset, hunden och hantverkarna. Nu kanske det lät lite väl högtravande med beskrivningen i det förra inlägget, men vi ska i alla fall en sväng till Prag via Tyskland. Mer om detta när vi kommer tillbaks. Kanske.

Nu har jag och kanske också några andra väntat på nyheter i den här bloggen ganska länge. Händer det ingenting eller händer det alldeles för mycket, så att tiden inte räcker till att berätta om det? Jag tror på det senare alternativet.

Jag tänker i alla fall tala om vad som kommer att hända hos Tesla. Om ungefär en vecka kommer vi (och vi det är Johans föräldrar) att flytta in i residenset i Greggered. Teslas matte och husse ska nämligen vidga sina vyer genom att göra en resa ut i Europa. Under den tiden ska vi ta hand om huset och Tesla på bästa sätt. Vi ska göra långa promenader i de fina omgivningarna, bland annat i den mysiga trollskogen som finns alldeles utanför husknuten. Det är väl dit Tesla rymmer ibland när tillfälle ges.

Tesla är ju en socialt väldigt begåvad hund, så det ska bli roligt att mysa med henne i soffan framför teven, hon kan också få fika med oss där. Det kan nog finnas andra roliga saker vi kan hitta på som kanske inte husse och matte tycker är så bra, men vem kan hindra oss. Ingen!!!

Eftersom vi ska stanna där några dagar efter att de har kommit hem igen kan det bli lite ansträngt om de upptäcker att Tesla har fått lite nya vanor som de inte hade räknat med. Men å andra sidan är nog Tesla så smart, att hon inte avslöjar allt roligt vi har gjort, i alla fall inte på en gång. Och varför skulle inte hon vara smart, hon är ju från Krokasmeden, och där föder de ju bara upp förståndiga, kloka, smarta och till och med vackra hundar. Den uppfattningen har jag fått efter att ha tittat runt på deras hemsida, och även på en del valpköpares hemsidor och bloggar.

Men jag tycker nog att en del valpar har dj…t  STORA öron. Är det kanske meningen att kroppen ska växa ifatt öronen så småningom, eller ska dom se ut så där?

Tesla är ju inte bara världens finaste hund, hon kan också vara ganska jobbig, och då menar jag tjurig, envis och ska göra det hon vill och då på sitt sätt. Eftersom vi förmodligen också ska hålla koll på hantverkare som kommer för att bygga om ett badrum, kan vi få fullt upp.

Om vi gamlingar inte klarar av uppgiften får vi väl sätta plan B i verket, vilket innebär att vi transporterar Tesla tillbaka till Krokasmeden. Det är väl inte mer än rätt att de får se vad de har levererat. En hälsning till Lollo. Var beredd!

Efter vad vi hoppas fullgjort uppdrag, och jag tror att vi då har haft jättetrevligt tillsammans med Tesla, drar vi vidare till ett födelsedagskalas, som kommer att räcka från fredag till söndag, dit även Tesla med bihang följer med. Det ser vi fram emot.

Återkommer eventuellt med rapport.

Tänkte att jag skulle berätta lite om Teslas andra möte med Colliekillen Daffy. (Eller kanske “när en ostoppbar kraft möter en orubblig hund”. Nåja, kanske inte riktigt så dramatiskt ändå.)

Tesla är ju, av naturen och hittills ohejdad vana, en ganska intensiv individ. Hon vill gärna busa med allt och alla hon träffar på, och är man instängd i ett hus över jul (en ynka timmes långpromenad varje dag – med lek i snön och dragkamp – plus ett antal kortare dito, räknas ju absolut inte) med en annan hund och fyra människor, de senare mestadels inställda på att spela kort och äta, så får man ju göra sitt bästa för att aktivera sig själv. Oturligt nog för Daffy så var det han som vid första anblicken verkade lättast att få igång, och har Tesla väl bestämt sig för något så vägrar hon vanligtvis att låta varken fakta eller empiriska bevis stå i vägen för hennes övertygelse.

Sålunda försökte hon med alla tillgängliga medel att få en reaktion från värdfamiljens fyrbente ordningsman. Hon skällde ut honom, morrade åt, runt och på honom, studsade på alla fyra upp och ned framför, över och på honom, sniffade varhelst hon kunde komma åt för att lista ut var påknappen sitter på den modellen, hämtade sina och hans leksaker och kastade på honom, snodde hans tuggben, middag, viloplats och gjorde mestadels livet till en ständig plåga för honom. Det enda hon åstadkom var dock att han vände ryggen åt henne, knep ihop ögonen och upprepade sitt mantra – “Om jag ignorerar problemet försvinner det. Om jag ignorerar problemet försvinner det. Om jag igno..” – ja, ni fattar nog. Jag frågade mina föräldrar om de var säkra på att han inte heter Gandhi, men de låtsades som att de inte visste vad jag talade om.

Det tog tre eller fyra dagar för Daffy att surna till nog för att vända sig om och visa tänderna åt den röda faran, sedan tog det i runda slängar två dagar till för slyngeln att fatta vad han menade med det och lugna ned sig en aning. Sedan åkte vi hem igen. Jag är ganska övertygad om att Daffy ser fram emot nästa möte när den jämrans skitungen nu till slut lärde sig lite uppförande, och ännu mer övertygad om att Tesla glömt bort allt hon nu eventuellt lärt sig av honom tills dess.

Tesla verkar ju för övrigt känna igen sig i snön eftersom hon sprang runt i liknande underlag de allra första veckorna hos oss här hemma och dessutom i Skåne alldeles nyss, men nu kollade hon för säkerhets skull att det fortfarande fanns fast mark under den.

Annars har julen del två, hemma hos mina föräldrar, varit mycket behaglig. Vissa drack lite för mycket glögg och började sjunga julsånger framför granen, men det finns ju alltid en i varje sällskap, eller hur?

Det var mycket snö och friskt väder, faktum är att vi till och med kände att vi saknade allt det vita vi åkt ifrån när vi började närma oss Göteborg igen på hemresan och snötäcket blev tunnare och tunnare allt eftersom vi kom närmare hem.

Eftersom inga av gamlingarna orkade röra på sig i år, så fick vi åka på julturne istället.

Första anhalten var hos Lenas föräldrar. Okej, kalendermässigt var det inte riktigt jul än, men förutom all julesnön fanns både gran med paket under, risgrynsgröt och julsnaps. Att vi blev tvungna att öppna klappar ett par dagar för tidigt fanns det ju inget att göra åt. Nu har vi tagit oss upp till mina föräldrar för julafton #2, det är faktiskt inte så dumt att dela upp det ändå, det blir mer jul till oss.

Medan vi var kvar i Skåne blev jag nog mest förvånad över att det hade kommit så mycket (nåja, mycket för att vara söderut i alla fall) snö. Förvisso inte lika förvånad som de infödda verkar ha blivit, för med tanke på hastigheten bilarna höll så måste varenda skåning på väg haft sommardäcken kvar på sina bilar. Visst, det är lite mer spännande underlag jämfört med torr barmark och sol, men nog kan man väl våga sig på att hålla mer än 40-50 km/h på 90-skyltad rak vinterväg?

När jag ändå håller på och gnäller, vad är anledningen till att varenda kotte som upptäckt att det råkar finnas två extra framåtriktade lyktor på sin nya bil måste ha även dem tända trots att det inte finns någon dimma som påverkar effektiviteten hos halvljuset? Jag lovar, det ser inte alls så coolt ut som ni tror när ni kommer puttrande i era familjebilar i mörkret och bländar mig! Puckon.

.. *mutter* ..

Hursomhelst, nu var det ju snö det handlade om. Jag passade såklart på att fota lite djur och natur i det fina vintervädret. För skojs skull försökte jag ta samma bilder som förra gången, fast med träden i vinterskrud istället.

vinterträd 1

vinterträd 2

Vi passade även på att motionera hunden i det vita landskapet, men frågan är om inte vi blev tröttast till slut.. som vanligt.

Nu lackar det verkligen mot julafton, så med detta önskar jag, Lena och Tesla alla läsare, vänner och alla de vi glömt att skicka julkort till, en riktigt

GOD JUL!

Jag tänkte att jag skulle passa på att försöka ta lite fina höstbilder när vi var och hälsade på i Skåneland senast, så jag släpade med mig både kamera och stativ i bilen. När vi var nästan framme råkade jag se en kyrka jag tydligen lyckats missa varje gång vi åkt förbi förut, och jag tyckte den såg så vacker ut med belysningen tänd så jag bestämde att jag skulle försöka fånga den på bild nästa kväll.

Som tur var höll sig regnet borta, så det blev ett par bilder. Även om det nog såg ännu finare ut i verkligheten, så är jag faktiskt någorlunda nöjd med mitt första försök till arkitekturfoto.

Trollenäs kyrka

närbild på kyrktornet

Så här ser den ut i dagsljus:

samma fast annorlunda

Jag fick även med mig några bilder från området runt Trollenäs Slott, det ligger precis bakom kyrkan. Någon av dem får väl i alla fall räknas som höstbild.

Trollenäs Slott

rött höstträd

gult höstträd

kalender

July 2018
M T W T F S S
« Dec    
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
3031  

Jodå, så att..

Johan Lindquist

kategorier

Advertisements