stendött?

Man kan ju tro att det händer så lite här att vi inte ens orkar gnälla om hur tråkigt vi har, men då tror man faktiskt fel. Gnälla är inget vi direkt drar oss för att göra.

Å andra sidan så händer det dessutom en hel del, vi både snickrar, torkar, tränar, springer och målar. Ett par ämnen har redan berörts i tidigare inlägg, men det kanske är på sin plats att sammanfatta och uppdatera för er som antecknar där hemma i stugorna.

Staketbygget som redan skrutits om går framåt, men långsamt. Efter att ha smällt upp mer än 70 meter stängsel på ett par helger, så var det väl ingen av oss som kunde tro att det skulle ta över tre månader att göra klart den sista sidan – även om den var tänkt att bli lite flådigare än resten. Nu vet vi i alla fall att fårstängsel är lätt och trästaket är svårt.

första sektionen blev i alla fall klar till slut

Badrummet blev klart, och vi är jättenöjda med det. Vi är förvisso inte helt nöjda med den ena dörren till spegelskåpet som lossnat från sina fästen (och därefter bytts) två gånger, men annars blev det riktigt bra. Vi hade ju förstås en liten episod med läckage från den nya toalettstolen också – som vi inte behöver gå in på närmare – men förutom det så har inget krånglat. Åtminstone om man räknar bort droppandet under handfatet som vi inte fått ordning på än. Hur som helst, mestadels är det rätt ok. Kåpan till strömbrytarna hamnade en liten aning snett också, men det är inget man tänker på mer än ett par gånger per dag. På det stora hela kan vi som sagt inte klaga.

ljust blev det åtminstone

Apropå avlopp så råkade vi till slut hitta anledningen till att vasken i köket kluckat hotfullt ibland, och att toaletten i källaren allt oftare haft problem med att vattnet inte rinner undan så bra. Det visar sig att kommunen bytt leverantör för slamtömningen, och vi är nu rätt säkra på att den nya leverantören inte informerats om hur många brunnar som ska tömmas på varje tomt. I vårt fall verkar de ha missat ganska precis hälften, men efter att ha skottat bort mossan från locket på den ena och ringt dit en man med en lång slang så fungerar avloppet plötsligt mycket bättre. Är det inte konstigt att de som borde vara experter på sitt område förvånansvärt sällan vet hur de ska utföra sitt jobb eller ens bryr sig om att ta reda på saker?

Och apropå läckage, och experter, så kom jag en kväll hem till en sambo som upplyste mig om att hon “upptäckt en grej med huset”. I vårt hus är dylika upptäckter sällan av den glada och positiva typen, så jag blev inte speciellt förvånad när hon visade mig på en ganska stor fuktfläck som börjat bre ut sig. Vad som däremot förvånade mig något var fläckens placering, mitt på vardagsrumsväggen. Till vänster om den finns murstocken och vår öppna spis, på baksidan av väggen ett köksskåp, så anledningen till en vattenläcka just där var inte omedelbart uppenbar.

Efter att ha rivit bort en bit av spånskivan (och en taklist som var så väl ihopspikad att den förmodligen hade överlevt en atomvinter även om resten av huset rasat runt omkring) hittade vi till slut två rör, varav ett inte längre såg riktigt ut som man kan tänka sig att det borde ha gjort cirka 1964, när det installerades för att förflytta vatten mellan värmepannan i källaren och expansionskärlet på vinden. Jag utgår åtminstone från att ett tjockt lager ytrost inte var något som standardmässigt installerades på nya järnrör under sextiotalet. Att döma av växtligheten bakom spånskivan verkar dessutom läckan ha pågått under en längre tid, och på samma gång som källan till läckan uppdagades löstes förmodligen även mysteriet angående ett trilskande element som inte slutat bubbla hur många gånger vi än luftat det och fyllt på systemet.

fiberplank verkar som tur är ta åt sig vatten rätt bra så det stannar i väggen

Nu har vi haft ett par fukttekniker på plats och inspekterat – fuktmässigt verkar det inte så illa, de hittade till exempel ingen fukt i källartaket så det har åtminstone inte hunnit bildas några stora pölar i bjälklaget – och de skickade dit en snickare som skulle frilägga rören i väggen och i golvet (utan att demolera parketten). Snickaren demolerade inte parketten, men allt han gjorde var å andra sidan att peta bort isoleringen runt själva rören. Kändes inte som att han tillförde några expertkunskaper eller gjorde något vi glada amatörer inte kunde gjort både snabbare och billigare, så vi frågade grannen som råkar ha lagt golvet om inte han kunde ta en titt. Det kunde han, och när han hade tittat passade han på att såga rent så det går att titta ner under golvet också.

Snickaren som var på plats ringde i sin tur dit en rörmokare, som tittade på snickarens halvfärdiga jobb och mer eller mindre vände i dörren. Efter grannens insats ringde vi tillbaks till rörmokaren, som då anmodade oss att försöka titta med en spegel eller kanske känna efter med handen ifall vi kunde säkerställa att röret inte anslöt till något annat på vägen ner i källaren. Rätta mig om jag har fel, men jag lider av inbillningen att det är sådant som rörmokare är utbildade i och anställda för att göra. Jag misstänker att både snickaren och rörmokaren i fråga har gått i samma hantverksskola, eller köper samma sorts flingpaket.

Vi ringde en annan rörmokare istället, och han anländer i morgon bitti. Fortsättning följer i ett senare avsnitt, missa inte den spännande upplösningen.

Förutom att riva huset och måla oändligt många spjälor till ett inte allt för långt staket, så har det blivit ganska mycket hundträning på sistone. I slutet av sommaren hade jag äntligen skrapat ihop tillräckligt med mod för att anmäla mig (och hunden, som en eftertanke) till en kurs i agility. Det har ju snackats en del om att prova på just denna aktivitet från min sida, och nu kunde jag inte längre skylla på varken hundens höfter eller ålder (mina dito attribut behöver vi inte ta upp här).

Det blev alltså en nybörjarkurs i agility på Alfa Hundcenter, och det var riktigt roligt. Hunden tyckte också det var riktigt roligt, fast frågan är om inte utflykten till fårhagen mitt emot träningsplanen var ännu roligare än att springa dit husse pekar. Nåja, hon rymde ju bara en gång, i alla fall. Till fårhagen, alltså. Ett par ärevarv hann hon med nästan varje pass, så jag såg fram emot att gå en fortsättningskurs senare på hösten eftersom den skulle hållas inomhus.

Trots lite yviga språng ibland så gick det i alla fall över förväntan bra, tyckte jag. Hon klarade de flesta hindren utan problem, även om det fortfarande krävs lite hjälp med säcktunneln och hon inte riktigt vill vara kvar på gungbrädan så är jag helnöjd över att vi kunde springa en hel bana tillsammans på sista passet.

däcket.. check

långhoppet.. check

tunnel.. check

slalom.. check

upphetsad husse.. check

gungbrädan.. inte helt avslappnat

apportera godisskål.. check

balansen.. check

målgång.. check

När fortsättningskursen sedan började så hade den mesta oron över att hålla koll på hunden släppt, hon hade ju åtminstone betett sig ganska bra utomhus. Det visade sig dock att i princip hela första passet för vår del kom att ägnas åt att hålla hunden från de andra tikarna och att försöka intressera henne för något annat än den gröna mattan som tydligen innehöll samtliga dofter en liten hund kan önska sig. Det förra problemet löste sig ändå ganska snabbt när monstret till slut fick en whiteboard-penna i huvudet av instruktören då hon närmade sig de andra hundarna, och det senare verkar ha gått över nu drygt halvvägs in i kursen när hon känner igen sig i lokalen.

Senaste passet så gick faktiskt det mesta bra. Vi hade varit på kennelträff och gått ett spår med henne på förmiddagen, så hon hade nog gjort av med den där energin som ställer till det i hjärnan som värst. Eller så börjar hon fatta grejen, även om det verkar lite väl optimistiskt att tro något sådant. I vilket fall som helst körde vi igenom ett par banor nästan felfritt, det som behöver jobbas mest på just nu är nog husses skicklighet i att dirigera kräket – man kan inte vänta tills hunden är förbi ett hinder innan man skickar henne på nästa, för då hinner hon bestämma sig för en egen lösning någonstans mellan avstamp och landning. Dessutom är det alla taktiska beslut som ska tas, vilken sida man ska hålla sig på vart, vilka byten (bakom, framför eller blinda) som ska göras när, och inte minst hur mycket försprång man tror sig behöva vid starten.

En sak som är lite svår för mig att lära om från vardagen är att det inte längre är ett kommando som gäller för ett moment, utan nu får (och ska) man skrika och hojta och gapa tills man blir blå i ansiktet, allt medan man springer för att hinna med (helst före, men det kan man ju fetglömma) i hundens framfart och dessutom måste hålla resten av banan i huvudet så man inte springer fel väg, fastnar eller slår ihjäl sig på någon av alla potentiella dödsfällorna i form av däck, bommar, tunnlar och träpinnar runt omkring en.

Vi är väl kanske inte helt tävlingsklara som ekipage betraktat, men hittills har det i alla fall gått bra nog för att jag ska se fram emot att fortsätta öva. Tesla är för övrigt inte den enda duktiga hunden på kursen, och hon har lite kvar att lära från andra deltagare när det gäller till exempel levitering.

flygande hund.. på att göra-listan

Matte tränar dessutom hund som vanligt, de går just nu en lydnadskurs hos GMBK och enligt rapporter därifrån lyder hon ganska bra. Hunden, alltså.